Widmark The Blogger

killar kan!

2012-02-16T01:23:00.002+01:00

Är man tillräckligt envis och om man innehar ambitionen, kan man som kille ligga med precis den tjej man vill. Faktum är att vi är otroligt kräsna. Kvinnor däremot, de bryr sig inte. Det är inte alla tjejer som blir uppraggade, och få av dom, ytterst få, är också omöjliga att "få med sig hem". Deras enda behov är trygghet, och att bli väl omhändertagen. I övrigt struntar de i vem du är. Därför kan de ligga med vem fan som helst.

Att tjejer kan "välja och vraka", är den största myten i mannaminne. Det är vi killar som kan det. För vi får den som vi för stunden är sugen på. I nio fall av tio.

Grujs i dujsen

2012-02-10T22:57:00.001+01:00

Trots mitt behov och min förhoppning om att tänka konstruktivt och försöka desertera från hatfulla tankar, kan jag inte undkomma den irritation som flödar succesivt inom mig när jag hör flugmeningar. Nickmeningar. Kalla det va fan du vill.
Jag syftar på fraser som folk plötsligt använder ofta som ofta och det är samma överallt. För några år sedan var det, framförallt inom sportvärlden, inne med uttrycket "hög lägstanivå". Alla sa det, och fantasilösa imbeciller sitter ännu kvar i den formulering som räddar de från en djupare beskrivning.
Och efter ett program på kanal 5, glömt vad det hette, men det var något med Håkan, så gjorde denne Håkan en folklig fluga av "inga konstigheter".
Det jag grämer mig för i dagaläget är dock än värre.
"Tänker på familjen", lyder det. Låter inte illa alls. Men det är följdaktligen så banalt att folk lär sig något som låter fint för att på så sätt försöka framställa sig som bra människor.
Jag hade en vän som en gång sa "lägg av för fan Johan. Sluta försök låta som en bra människa", efter att jag sagt något äckligt, folkligt, fånigt om någonting som jag inte minns.
Men hennes ord minns jag. Hon hade rätt, och efter det har jag försökt sluta med dessa idiotier.
Och jag har börjat inse hur mycket jag ogillar det.
"Tänker på familjen", sägs i synnerhet när någon dött. Och att tankarna går till personen i frågas familj. Men seriöst, vem fan bryr sig, egentligen? Är det någon anhörig, okej. Men i övrigt är det bara trams. Vi människor är inga fina varelser. Vi är en vidrig art. Egoistisk art. Självgod och manipulativ. Inte fan tänker vi på någons familj när någon dör. Och speciellt inte alla. På samma gång.
Låt bli att ljuga. Inse att du är en äcklig människa, och sluta skämmas för det.

Du är aldrig den du vill vara

2012-02-07T09:47:00.001+01:00

Vagt stänkande kyla formar sig och rör
sig närmare. Jag känner den nudda hjärtat. Försöker vara lugn, försöker hitta mental rätt, balans. Någonting börjar sakteligen bete sig annorlunda och det åt två skilda håll. Det konstruktiva, det destruktiva.

Besväras lätt av luxeriösa problem. Fri tid. Fritid, en fri tid. Kanske behöver jag sömn. Kanske vill jag se på "Shindler's list" som jag sen 10-års ålder har velat se för att öronen hört goda röster om den, men samtidigt aldrig velat se för att min persona säger att jag tycker den typen av filmer är att byta tid mot tristess.
Och att jag har oerhört svårt för Spielberg.
Kanske både vill och behöver jag ta dagens första cigarett. Jag är inne på fjärde vakna timman av idag och har ännu inte tagit en cigarett. Snart, tänker jag ibland. Men långt ifrån hela tiden. Igår landade jag på 5-6 cigg. Samma dagen dessförinnan. Att ta upp snusandet gjorde mig gott. Det hjälpte mig att minska rökningen bastant, samtidigt som jag inte hann bli beroende av snus. Så jag har slutat med det, och ska försöka ge mig på avslutande av rökning.
8 år snart. Det är mer än en tredjedel av mitt liv. En annan tredjedel har jag sovit. Så av mitt vakna liv har jag varit rökare i hälften. En bitter sanning.

Kanske en promenad, men vinterkylan är mig inte lockande. Jag tror det bästa, smartaste och fränaste på alla sätt, vore att få min hjärna på rätt tankebana. För den har liksom spårat ur en smula. Den är alltså på rätt väg, men har bara spårat ur. Det händer ibland. Det är också en del av en konstruktivitet. Att väckas ur en eufori som tenderar att bli en föreställning. Om man inte uppmärksammas, alltså.

Puss (bara kände för det)

Sometimes forever, sometimes screwed

2012-02-07T01:44:00.001+01:00

Nu har jag gjort en liten uppfräshning på telefonens utseende. Äntligen. Mycket trevligare och bekvämare. Förhoppningsvis kan jag nu stå ut med denna fån fram tills jag kan byta den, dvs 6 månader. Jäkla I-landsproblem. Jag vet, jag vet. Jag skäms. Och jag skäms.

Plötsligt börjar jag då äntligen fascineras av det engelska språket. Eller fascineras är kanske inte rätta ordvalet, jag har aldrig varit emot anglisismens genomkraft även om jag varit noga med att inte skjutsa det hela till överdrift, men jag tycker om att skriva på engelska. Det slog mig plötsligt, då jag höll på o snickra en låt. När en stor del av texten var klar tänkte jag; "kanske ska jag låta den vara på engelska istället?". Trots att jag lider av att svenska artister numera (nästan) ALLTID sjunger på engelska. Jag beslöt mig ändå för att köra engelskt.

Och jag gillar den. Texten alltså. Musiken är också bra, ändock ypperligt simpel. Efter tusentals tusental av dikter, noveller, prosor, sångtexter med mera på mera på svenska, har jag nu gjort min första fulländade engelska text.
Och jag tycker om den.
Vackert.
(Jag skrev en dikt på engelska en gång, för att testa, den var inget vidare och därav har jag inte heller räknat in den. Jag skrev även en kort låttext/dikt på engelska som var ca 6-7 rader. Jävligt bra rader, men ej fulländad och den fanns bara på min telefon, tills jag formaterade om fånen. Nu är den evigt borta.

Jag vill så gärna lägga upp min text här, men då låten är skriven, dedicerad, tillägnad en viss person som ännu inte hört/sett den, vill jag inte att någon annan ska kunna ta någon form av del av den före hen.
Där började alltså även jag använda mig av ordet hen. Det nya ordet. Som betyder han/hon.

(Titeln kan jag iaf avslöja; A chainsaws longing for a shacklesfree life).

Suveränerna

2012-02-06T02:43:00.000+01:00

Nutidens top 10 var ett tag sen vi körde. Här kommer den senaste.

1. This is the one (The Stone Roses)
2. Happy people never fantasize (Broder Daniel)
3. Starlight (Muse)
4. I wanna be adored (The Stone Roses)
5. Love grows (Edison Lighthouse)
6. Tie a yellow ribbon round the ole oak tree (Dawn)
7. Everyday is like sunday (Morrissey)
8. No time for us (Broder Daniel)
9. Please, please, please, let me get what I want (The Smiths)
10. Last caress (Misfits)

Kortisar, kortisar

2012-02-06T02:36:00.000+01:00

Återigen samlar vi ihop ett gäng kortistexter jag skriver under den senaste perioden, som jag tänkt utveckla till längre inlägg i denna vackra blogg. Plus några citat som jag tycker om.

***

Fabian Bengtsson kunde stannat kvar i den där lådan. För mänsklighetens bästa.

***

Det bloggas lite om sport. Dra en snabbsportsuppdatering:
Liverpool - gör en dålig säsong. Vinner mot topplagen, förlorar/kryssar mot soplag och kommer förmodligen återigen missa en Champions League plats. De är dock lite på gång.
Helsingborgs IF - Fjolåret var magnifik med alla rätt. Men under Silly Season har det varit tyst. Det snackades om Wanderson och Prica, in kom Nordmark och Atta. Champions League? Knappast.
Anaheim Ducks - Inleder uruselt, men har börjat komma igång efter nyår. Gamla finnegänget med Selänne, Koivu, Lydman och Hagman levererar medan stjärnor som Visnovsky, Getzlaf, Perry, Ryan har underpresterat. Gubben Jason Blake har varit märkligt bra i år. Jag har alltid önskat bort honom, men nu ser jag gärna att han stannar. (Just därför sticker han väl nu).
Färjestad - Sämst inledning. Ligger inte ens top 4 just nu, med ca 10 matcher kvar av säsongen. Pinsamt! FBK ska i värsta fall sluta 4a. Aldrig sämre. Men samtidigt förståeligt med tanke på att andra klubbar gått om FBK när det gäller rekrytering. Avsevärt.

***

Varför bryter invandrare mer när de pratar med andra invandrare? Är det en omställning som sker per automatik eller är det en medveten falskhet som vi "svennar", i regel, stör sig av?

***

Bra citat:

"Wise men talk because they have something to say. Fools, because they have to say something."
- Plato

"I never think of the future. It comes soon enough."
- Albert Einstein

"If you don't make mistakes, you aren't really trying."
- Coleman Hawking

"You've got to follow your passion. You've got to figure out what it is you love - who you really are. And have the courage to do that. I believe that the only courage anybody ever needs is the courage to follow your own dreams."
- Oprah Winfrey

"Regret for wasted time is more wasted time."
- Mason Cooley

Felens rätt

2012-02-06T02:20:00.001+01:00

Fina människor plockar man inte upp från gatan.
Eller..
Fina människor hänger inte som klasar i bananträd....
Fina människor kommer inte i stor grupp bland folktomma stränder...
Fina män i skor tillhör ofta överklassen och bör därför rannsakas och skickas hem till Håkan Juholt på solidaritetskurs.

Fina människor finns det inte gott om, helt enkelt. Man måste vara rädd om dom. Det kan vara svårt, speciellt då det gäller att hitta en viss balans. Man vill en sak, men kanske leder det mot någonting man inte vill, eller mot något som man inte visste att man ville.. Det kan vara hursom.. Meningen är alltid att allting ska vara hursom.. Meningen. Med livet alltså. Tror jag. Det finns ett videoklipp där jag berättar vad som är meningen med livet. Den finns på denna bloggen. Lite längre ner. Bland äldre inlägg. Någonstans. Om du scrollar ner lite till... Vänta! Nä.. ah, jo! DÄR är den! Fint! Bra! Då behöver vi inte prata några meningar här inte.

Men ändå ingen meningslöst. Okey. Först och främst: Jag ångrar ingenting.
Nej. Det man vill när nuet är nuet är alltid rätt om man gör det. Allt annat framkallar ångest. Får man ångest ändå beror det på att man är trasig. Jag är trasig. Men jag har ändå ingen ångest. (Jag har redan fått stilpoäng för det).

En fin människa. Otroligt fin. Jag tycker om. Mycket. Eller ganska mycket. Inte mer än vad jag kan, men ändå ungefär så mycket. Kanske precis. Lite över kanske även.
Saken är bara att jag är inmurad. Av mig själv och det är rätt. I dagens läge är jag inte redo för någonting.

Vi tar det igen.

I dagens läge är jag inte redo för någonting.
Eller.
Kanske någonting.
Men det är varken mer eller mindre än vad det var för en vecka sedan. Två. Tre. Fyra. Två månader. Tre. Fyra-fem. Kanske. Vet inte. Bryr mig inte.

Koma sa någon?
Nej.
Det är ingen som pratar nu. Bara Cornelis som vrålar om sitt fina kärlekspar. Den har många människor hört tidigare. Många gånger.

Anseende

2012-01-31T02:48:00.001+01:00

Jag gråter. För jag trodde jag kunde någonting. Jag gråter, det får falla, det är tungt, men jag kunde inte.
Världen och jag tänker stort. Litet därute. Snälla du, snälla snälla snälla! Och snälla ingenting...

Håller du kvar honom, så försvinner jag från dig. På riktigt. Då gör det inte lika ont. Och då behöver jag inte se dig igen. Håll kvar honom, och tre kan inte se mig mer.

Jag vill, men valet existerar inte.
Precis som det var för dig.

............. och historien om Herr von Gnagare

2012-01-31T02:21:00.000+01:00

Det finns inga rätt, det finns inga fel.

Att bära byxor med skärp kan kännas fel. Hur det flankerar friheten kring midjan. Du upplever dig själv som instängd, krympt och flegmatisk. Därför tar du av dig byxorna och är för lat för att hämta ett par av den mjukare sorten utan sitter kvar och vidtager det påbörjade formandet av bokstäver i kalsonger. För lat alltså. Men inte för lat för att hämta ett glas vatten.

Då känner du dig hjälplös. Men du börjar inte bli nostalgisk för att tanken på Zelda: Ocarina of time, spelet på nintendo 64, eskalerar och tvingar din hjärna till småsmulor. Du börjar heller inte reflektera kring frågan om vad ocarina betyder. För du kollar inte ens upp det. Internet är inte din grej. Liksom Google. Liksom Google translate. Där hänger du aldrig så du behöver inte ens få reda på att ocarina betyder ocarina men kan också stavas okarina. Du blir inte alls konfunderad. Du tror inte alls att det är Google translate som krånglar. Utan du får heller aldrig reda på att det inte är Google translate som krånglat. Inte ens vetskapen om att okarina är namnet på ett blåsinstrument.

Sådana saker behöver man inte känna till. Så var inte besviken på någonting du ändå aldrig skulle få reda på.

Du är inte längre du, utan nu byts du bort mot Herr von Gnagare.

Herr von Gnagare var en inbilsk imbecill från Island som precis kommit underfund med sin existens. Han var så fruktansvärt Gnagig att han gnagde sönder sin mor före faderns första penetrering av moderns vagina. Herr von Gnagare var mycket kåt och hade mycket ofta ett välartat stånd som han hängivet visade upp för allmänheten, inte minst via sin asexuella fru Fru von Fulhet. Ryktena florerade kring gatorna stora huruvida storleken på Herr von Gnagares task var betydligt fagrare än den stora snyltningen av Herr Tomat Graaf som pågick i det sydbröstra fältets mellanbakgård. Herr von Gnagare drog ner gylfen och brutalknullade Pernilla Fnaskstjärt hårt i bagaget. - Rytmiken var fin, sade han stolt efteråt. Men vätskan kunde då fan varit något mer bastant.
Pernilla stirrade nyvaket ut genom röven av en nysmält kanin. Hon såg Fru von Fulhet springa naken på Gunnar fan Stålballes vilda ängar och Pernilla blev konfunderad. - Jag undrar varför månen blir nenåm baklänges, sade hon strävt medan von Gnagare runkade lätt på den nu så avslaknade penisen. - Du är en skam för ditt ansikte, svarade han vänligt och ödmjukt men ändå ärligt. Mina funderingar når då högre höjder och jag slår med kuken på det stora anuset när jag ställer mig frågan jag så länge saknat svar på. Varför ser månen så svartsjuk ut när jag sönderknullar folk baklänges? Månen har då fan inte fått tutte på sina dagar. Det kan du skriva upp.

Pernilla skrev upp det och tog sitt liv. Fru von Fulhet blev gravid med tjuren Ferdinand, Gunnar fan Stålballe slog ihjäl sig då han ramlade ned från en tröskel samtidigt som allas vår Herr von Gnagare, med sin penis, tryckte upp bajset som Fitte-Fajt höll på o bajsa under deras första kärleksknull av robusta mått.

Drakoniska äro vi alla. Så även doften. Av flens.

Vill inte, får inte, kan inte, ska inte

2012-01-29T00:04:00.001+01:00

Märkligt. Det finns bara hon. Ändå dyker någon på någon upp och det enda, första jag måste veta/ta reda på är; "själv eller någon?". Antingen spännande eller lämnas ointressant. En jakt på björn trots att det bara finns en enda älg som jag vill åt.

Usel jämförelse. Sämre än Jens Orbacks häst-bög-klassiker.

Men liksom honom liksom mig förstår man om man vill.

Jag har en gång, någonstans, på något sätt, skrivit; "tiden utser vinnaren/tiden låter oss vara tillsammans". Första raden är bra, sen spricker det. För tiden, för mig, har bevisat att den INTE låter oss vara tillsammans.

Sanning är svår och otänkbar, när man vill förfalska den.

Olla är plumpt och okultiverat

2012-01-27T00:21:00.000+01:00

Tjejer är i regel mognare än killar.
Det har jag hört. Många gånger. Av både tjejer och killar (flest tjejer). Är det verkligen så?

Jag tror inte det.
Givetvis handlar det om individ-individ. Men i den åldern jag själv befinner mig i (20-25), så ser jag nog killar som snäppet "mognare" i antal. Killar kanske super mer, pruttarochskrattaråtdet mer, töntar sig mer blaha blahä, men tjejer har en annan typ av omognad. Ändock likartad. De fånar sig, klagar, har en naiv världsbild och bryr sig inte längre än några meter i diameter. Med mera.

Jag personligen, som kommer från ett förhållande med en tio år äldre kvinna, tycker det är tragiskt att se tjejer i min egen ålder. De är så patetiska, så löjliga, tråkiga, fjantiga och jag blir äcklad över dem. De har inte sett ett jota av livet. Ingen spänning, ingen attraktion. Det finns inte en chans att jag skulle få intresse för någon under 27. Inte på det sättet. Jag var kräsen innan men är ännu kräsnare nu. Mellan 30-40 helst. Där har vi de bästa. För då är det sexigt att vara barnslig. De FÅR vara det. För på samma gång är de motsatsen. Och snygga kvinnor i den åldern är betydligt snyggare än de yngre.

Det där var ytligt.
Men snygghet är viktigt. Går man bara på personlighet är det bara dumt.
Man måste ju bli kåt. Annars är det ingen ide. Bli kåt av partnern, alltså.

Adjö.

Suede 2

2012-01-27T00:08:00.001+01:00

Som fortsättning på kritiken av land gul och blå, ful och grå, strul och ridå, så vill jag även påpeka den så sällsport enerverande trojan som decentraliserats bland unga, gamla, fula, töntiga, slyna, fittiga, banala, sura, glada, äckliga människor. Ett faktum som är att komma till insikt om. Delvis associerad med föregående inlägg. Delvis. Delvis. Delvis, alltså.

Det vill säga (ser mycket finare ut än "dvs", håll med, för hundan!) synen på andra.
Också en osund och klandervärd svenskhet som ögonblickligen bör likvideras. Jag tycker givetvis inte om den. Och det gör ingen.

Vi (=svenskar, svennar, vikingar, vitingar, slitande krymplingar) är så fixerade vid utvärdering, utskrattning och en ständig bedömning av andra människors vanor, ovanor och uppförande. Kommentarerna haglar vilt i alla åldrar. "Han ser ju inte riktigt ut". "Kolla vad hon gör, fan vad efterbliven hon måste vara". Med mera, med mera, med flera, kremera i lera. Varför håller vi på så? Varför kan inte fokus ligga på oss själva? Det borde den göra. För ingenting blir bra av att döma ut andra.

Genom den ständiga uppdatering och fixering vid vad andra gör, blir vi själva beroende av vad just andra gör. Någon gör så, då måste jag också göra så. Någon gör si, då får inte jag göra så. Påverkan kommer i princip alltid utifrån, men den borde komma från vice versa. Det blir ohållbart i detta samhälle. Hjärnan blir besatt av tankarna kring vad andra människor kan tänkas tänka om dig. Vad spelar det för roll? Om du gillar att springa runt med rosa hår, nitar och djupa urringningar eller blottade rumpor, gör det för tusan! Någon kanske kollar på dig och tänker att du måste vara efterbliven. Då ska du, för dig själv, klargöra följande;

1. Du har inga problem. Du lever så som du vill, vilket är rätt för dig, och således rätt på alla vis. Du är centrumet i ditt liv.
2. Personen som ser ditt beteende som fel, provocerande eller rent av idiotiskt, är själv det den tänker om dig. För den människan kan själv inte implementera sina innersta önskningar eller behov eller vad det nu kan tänkas vara ("eller vad det nu kan tänkas vara" = torftig, plump, töntig mening).
3. Att vara "efterbliven" är inget dåligt i sig. Det är fullt normalt. Alla är vi på något sätt "efterblivna", och att vi använder det ordet som skällsord är i gemene ordning barockt, i stora doser.

I synnerhet är det ungdomar. Tonåringar. Om jag fick en magisk lampa, ande, tre önskningar... Eller, okej, säg... fem.. tio önskningar, så skulle en av dem vara att alla ungdomar fick insikten om att det är coolt att vara sig själv. Att alla sorters personligheter tillhör evolutionen och är således extremt vitala.
Jag tycker om människor som är udda. Människor som inte måste klandra andra för sina egna brister. Tyvärr 1 är det därför inte så många människor jag tycker om i den bemärkelsen. Speciellt inte i landet långkalsong. Tyvärr 2 kommer vi antagligen aldrig få uppleva en sådan värld. Vi kommer alltid att utse varandra till goda, onda, snygga, fula osvmv (och så värst mycket vidare) (iaf liiiiiite roligare än ett vanligt osv) (jag kunde gjort en ännu bättre variant, så klart).

Suede

2012-01-26T23:36:00.001+01:00

Sverige.
Vad är egentligen Sverige?

Landet lagom?
Det avlånga landet?
Skogarnas land?
Sjöarnas land?
Sillens, potatisens midsommarens förlovade land?
Knäckebröd, dalahästar och Arne Weise?
Jämställdhet och fredagsmys?

Jag är kluven. På något sätt tycker jag om Sverige. Trots kylan. Trots mörkret och de långa vintrarna. Trots stelheten. Trots fulheten. Trots vår så "stolta" historia. Trots Reinfeldt och trots främlingsfientligheten.

Fast mest av allt: Trots svenskheten.
Det sägs att det är fult att vara svensk. Och det är det. På alla sätt. Speciellt oförmågan att säga ifrån.

Det är så tröttsamt. Överallt man strövar kring kring sitter någon imbecill och pratar med en annan imbecill och de kan prata vilken genuin skit som helst, ändock alltid instämmande. Alltid. Deras reella åsikter byts ut mot en falsk genklang eftersom det är detsamma som att vara trevlig och en god människa. Möjligtvis får de allra närmsta vänner och familjeintressenter känna visst mothugg. Annars är det nickningar, affirmativa jakanden, jämmerliga och beklagliga nekanden, alltid i samma riktning som talaren för diskussionen åt. Att yttra sin egna ståndpunkt är fel.

Eller idioti...

Varför måste vi vara så bombastiska och floskulösa? Det är fruktansvärt löjligt. Jag hatar det. Eller ogillar. Skarpt. Kanske både hatar och ogillar. Eller så ogillar jag att jag hatar. Så länge det existerar i vår redan så skitnödiga tillvaro och bajsar ut ömklighet och mespottighet så kommer jag aldrig tillföra någon sorts torkning eller eventuell påfyllning av raffinerande ark.

Vad är det svåra med att vara sig själv?
Vi lever i ett privilegium i denna jättedildo mellan smördesperation och kniviga basturunk. Sverige ÄR fantastiskt, just för att det är en dröm för miljarder människor på denna klotfot.

När ska vi inse att det vi gör, är förstöra oss själva? Varje individ guidar sig själv till nedstämdhet, pennalism och depression. Våga leva, för tusan! Våga, våga, våga!!!
Du är en av allihop, och du är därför lika viktig som alla andra. Du har också fantasi och sprudlande idéer - dela med dig - innan din tid är förbi!

Monologisk dialog

2012-01-20T04:27:00.001+01:00

- "Lyssna på mig, du kanske förorenas, bedras, inbillar dig luft på luft på luft.."

- "Om många men adderas med ännu flera men skulle resultatet bli sagolikt många fler men än du någonsin replikerat på mina ord om att jag-tror-på-mig-jag-ska-bli-bra. Vad kan vara fel med det?"

- "Vet du, du är som kommunismen. Vacker, förnuftig och fullkomligt briljant i teorin. Men lika horribel, förljugen och konstlad i praktiken..."

- "Du sa det igen. Du sa "men" igen. Men, men, men. Kul att du säger det så ofta att du kommer bli dedicerad ordets genetiva pluralis, mens. "

- "Tillbaka från noll, eller? Du vill må bra. Du vill vara en snäll, filantropisk, flummig och snygg poet som aldrig drar sig för att le. Som inte är rädd för människor, som inte gömmer sig - utan en man som själv söker sig till centrum, till kaskaderna, till kulmination! Men vad gör du? Du hugger, så fort jag ifrågasätter, så hugger du. Jag tycker det är fel väg."

- "Jaha, och jag tycker du ska försöka hålla andan i tarmen en stund. Jag vill inte vara någonting. Jag vill vara mig själv, och det du beskriver, visst, det tillhör det som är jag. Idag är jag inte jag utan jag är ett mycket märkligt jag som fick göda dina futila, obetydelsefulla frön."

- "Det känns som du föraktar mig.."

- "Men.... vet du vad - du har ju rätt! För jag gör föraktar dig! La du märke till att jag lekte med orden där? Det gör jag för att jag vill, för att jag är påväg att bli jag och sådant gör jag. I jag finns det heller inte plats för dig tyvärr. Tyvärr. Tyvärr tyvärr. Tyvärr. Tyvärr tyvärr tyvärr. Tyvärrtyvärrtyvärr tyvärr. Du kritiserar mig och mina drömmar och mina fredliga sidor så att jag tappar självkänslan. Du ifrågasätter mina färdigheter så att jag förlorar självförtroendet. Du är den som ständigt är i min väg för att jag ska öppna dörren till en levnadsstandard som är human. Sublim. Paradisiskt. Sockervaginal."

- "Vad håller du på med? Jag är ditt samvete för fan! Det här förtjänar jag inte. Gå nu och lägg dig, så fortsätter vi diskussionen imorgon...Tro mig, i annat fall kommer du ångra dig."

- Du pratar så mycket skit att det är underligt att ditt huvud fortfarande är över toalettlocket. Jag vill att du flyttar på dig. Låter mig öppna dörren och utan minsta ansträngning för hinder, också låter mig låsa och stänga ute dig här. Mitt samvete? Det skiter jag i. Ett samvete som svär låter ju jävligt trovärdigt. Jag vet att jag också svor. Men jag har inga att föregå för, inga lygens att ådagalägga. För jag är bara jag. Fortfarande instängd..."

- "Det var ett otroligt tjat om den där dörren.. Släpp det nu, snälla. Vi kan samspråka imorgon istället. Jag bjuder på fika. Vart du vill."

- "Du har tagit min hälsa ifrån mig. Min utbildning. Min karriär. Mina jobb. Mitt hem. Mitt körkort. Mina önskningar men framförallt: min familj! Du gör mig rasande. Du slåss, är aggressiv mot mjukhet. Suckar åt paradisets gestalter. Gnäller åt det okända. Runkar dig fast i ensamhet och som en sista ond gärning från oss, sista som i sista för en riktigt riktigt dum gärning, skjuter jag dig nu. Och tar mig ut till livet. Det riktiga, det fina, det kära... Där jag vet att det finns någon som väntar på mig. Hoppas jag får en kram. Åtminstone."

Om jag fick bestämma, skulle alla vackra sånger handla om dig

2012-01-19T03:12:00.000+01:00

"Hon har ett sätt att säga "mhm", jag inte trodde fanns"

"Och allt du vill är att ta henne någonstans, där hon äntligen kan komma till sans. Men när du går därifrån, stannar du till på bron vid ån, och du förstår hur fattigt allt skulle bli om hon försvann"

"Varje cell i min kropp saknar dig. Varje slag i mitt bröst, är ett slag för dig"

"Hon finns i drömmen, hon är där hela natten. En natt med henne, är nog den största skatten"

"Och min tunna karaktär, bara vrider och vänder sig och vill va bättre man för dig"

"Jag försöker att gå som en man, nedför hjärtats ensamma gata. Där kärlek och hat går hand i hand, sitter jag och bara saknar dig. Nu är allt sagt och gjort, och jag kommer aldrig att få tillbaka dig"

"Jag var tjugo år gammal, hon var en evighet, hon lärde mig leva och gråta, hon lärde mig allt jag vet"

"Jag förstod aldrig orden som du sa. Aldrig varför vi två var ett par. Så medan jag väntar på ett svar, ska jag kyssa ditt hjärta i kras, här på mitt golv bland skärvor och glas. För jag har inga mirakel, att lova nån inatt"

"Och alla bara pratar, "är det sant?" och "jag har hört om dig". Jag kommer aldrig tillbaka hit igen. Neonskyltar på gatorna, sänder ljus till mig och skatorna. Alla dansar, och jag tänker, är du också själv? Var är du ikväll?"

"Du är den vackraste jag mött, inte påmålad och falsk som andra"

"Kom ge mig världen, kom ge mig fred, kom sänk ditt huvud och lägg dig ner. Kom ge mig kroppen, kom ge mig allt som du har och jag ska stanna kvar"

Hon har ett sätt (Jakob Hellman), Danielas hus (Ulf Lundell), Ett slag för dig (Tomas Andersson Wij), Vart ska vi sova inatt (Perikles), Timglas (Lars Winnerbäck), Kärlekens tunga (Eldkvarn), Little Willie John (Peter Lemarc), Karenina (Joakim Thåström), Nu kan du få mig så lätt (Håkan Hellström), Astrologen (Magnus Uggla), Come give me love (Ted Gärdestad).

Och, för fasen, "snoken" är slang för näsan, ingenting annat!

Ridå för idiotismen

2012-01-18T02:33:00.002+01:00

Nej, jag är inte längre en av dom
En fråga bara, det var inget mer. Allt tas förgivet och då sätts processen genast igång.
Nej, jag är inte längre en av dom.
Jag håller mig förtegen. Betänker, betvivlar, konfunderar. Kanske inte, men samtidigt kanske. Vad vore fel? Det hade inte skadat någon. Eller, möjligtvis. Fast inte någon som någon. Utan någon som i någon annan. Viktigare. För mig.

Nej, jag är inte längre en av dom.
Hetsen trappas upp. Snabba svar, snabba klick, hastiga beslut. Fastän jag inte tog något. Allt var bara en fråga.
Nej, jag är inte längre en av dom.
Språket är kvar. Attityden densamma. Jag förstår det, men accepterar det inte. Maturitet är fjantigt, men omogen omognad på ett moget vis är bara banalt och fel.
Hej mig själv, 15 år!
Nej tack, för jag är inte längre en av dom.

Så kommer reprimanderna. Så gör man inte. Det är fel. Jo, tack. Jag vet. Det är fel, men jag gjorde det inte. Skyll dig själv, som behandlar som du själv borde behandlas.

Nej, jag är inte längre en av dom.
Kvar från en lastgammal värld. De flesta gick vidare, blev något. Ville bli något. Kommer bli något.
Jag vet att det inte handlar om det. Men att leva kvar där fungerar inte. Jag har gått vidare. Jag ville bara göra något kul. Sådär.
Så säg att jag är en fitta. Idiot. Snöre. Exkrementantropofag.
Vad som helst.
Jag kan ta det.
För jag struntar i eran värld.
Vad ska ni göra åt det? Sända det lokala hycklerigänget av wannabes som hela regionen skrattar åt? Jag känner till flera av dem. Alla är de vilsna klåpare som blivit utsatta, och ger hämnd genom att utsätta.
Nej, jag är inte längre en av dom.
Jag dissar träsket.

Du som inte kan - SLUTA skriva! Eller skjut dig, ta mig tusan

2012-01-17T09:29:00.000+01:00

Herregud.. Så irriterad jag blir. Sverige kryllar av mjäkiga mediawannabes som fullständigt dränker världen i tråkiga, värdelösa och högst schablonartade texter. Alla ville plötsligt bli journalister när bloggen, twittern och facebooken kom. Alla fick en möjlighet till att skriva. Några började tjäna pengar på det, utan att kunna skriva. Trenden håller i sig och idag kryllar det av usla skribenter på internet. De har lärt sig fula uttryck som de kryddar med. Som får personer som mig att spy, må illa, kräkas, på riktigt.

På alla sorts amatörskribentsidor du kan tänka dig finns dem. T.o.m. på svenskafans. Där finns de och skriver bara tom skit. Idioter som tycker det är bra. De som tycker jag har fel, har givetvis rätt i sin sak, men fullständigt fel i kunnandet om skrivandet. För det kan jag. Även om jag inte alltid själv har rätt till 100.

Eufori

2012-01-16T02:39:00.003+01:00

Kanske blev det precis så som jag hade önskat. Kanske blev det inte alls så som jag hade önskat. Känslorna talar om för mig att det inte har någon betydelse överhuvudtaget om vad jag önskade. Huvudsaken är att det blev precis så fantastiskt som jag inte kunnat föreställa mig.

Jag vet precis vad jag vill. Med livet. Inte bara det. Eller det. Eller det. Eller det. Jag vet vad jag vill med allt. Äntligen. På riktigt. Det enda som återstår nu, är att leva igenom drömmarna till verklighet. Kanske är det inte helt enkelt, samtidigt som det inte känns speciellt svårt alls.

scener

2012-01-13T05:13:00.002+01:00

Jag fullständigt avskyr att jag så ofta är otroligt paranoid, vettskrämd och går så djupt in i min perception att hoppet är det första som överger mig. I detta nu tror jag på allvar att Simone är bortrövad av någon psykopatisk, pervers indier utan att någon har den minsta föraning om vart hon har tagit vägen. Förmodligen sitter hon på flygplanet hem. Men eftersom jag fruktlöst försökt nå henne de senaste dagarna för att ge besked huruvida det blir med eskort från Landvetter gör sig föreställningarna alltmer sanningsenliga. På något sätt. Egentligen vet jag att det inte är sant. Hon mår bra. Hon och barnen mår bra. Fast ändå tänker jag vidare i historien om den elaka indiern och planerar hur jag ska komma åt honom och funderar hur jag på bästa vis kan hämnas honom.
Det är konstigt bara. Allting. Vi hade bestämt att prata med varandra någon dag innan hon åkte hem. Och så som jag känner henne, så skulle hon inte bara strunta i det. Heller inte glömma det. Hon skulle inte strunta i att svara på mina sms, hur mycket hon än skulle hata mig. Inte sådana sms. Inte när det gäller en sån här sak.

Snälla, spola fram tiden 6-7 timmar, och låt mig se de tre må bra. För jag kommer vara där. Frågan är bara, vill du ha mig där?

Tusentals skäl till att lappa ett trasigt hjärta

2012-01-12T05:36:00.001+01:00

En gång hade varit två för mycket. Då spelar det ingen roll vilken position eller vilken typ av leverne du behagar. Jag hade fullständigt förträngt hur enastående illojala vi blev. Hur symmetriska hjärnhalvor skingrade, besudlade och hur övertaligt punktmarkerade den återhållsamhet som så länge var söckendagarnas nonchalanta prefix....blev. Jag hade glömt vad sorg var. Den hade hållit sig borta sen jag bad den dra iväg. Nu sitter den bredvid, smuttar på en kaffe svart men vi har ingenting att säga varandra. Ingenting att bjuda, men jag hoppas att det är okey. Jag ville bara vara vänlig.

Samtidigt som stormen håller nattens ljudnivå ekvivalent med de ljusa timmarnas obarnaro, har prinsessorna radat upp sig med kamouflerade leenden och impulsiva hämningar. En för att välja, två för att stanna, femton för att gå.
Jag trodde inte du var en sån. Jag trodde inte du förmådde dig. Jag trodde inte sådana ängsliga dagar hade makten att övergripa helheten av helandet.
Jag trodde för mycket.. för mycket utan att veta..

Om några timmar, dagar, veckor eller månader har vi kanske börjat ana en global metamorfos och kanske lider då plötsligt alla så tidigare uppresta ögonbryn då apokalyps blir det alltmer förekommande ordet. Ingen annan förvånas, alla eroderas och förökningsprocessen ökar successivt trots att det inte finns någon framtid kvar.
Jag undrar vem av oss som sa det. Eller om det var någon bakom som viskade till en annan. Troligtvis är det inte heller meningen att man ska veta. Ingen behöver veta allt. Istället ska vi brinna, och låta hettan kyla ner oss och bogsera och placera oss framför vår förlorade kärleks fötter. Han. Kanske de, kanske dom. Hon. Den rätta.

Du. Och jag.
Vi är som två stenar som någon en dag beslutar sig för att kasta ut från en brygga i Östersjön. Stenar som sjunker i sällskap, lägger sig intill varandra på flera hundra meters djup, och som ingen någonsin har förmågan att förflytta. Inte vågor, inte fiskar, inte gudar. Frågan är bara vilken dag han kommer kasta.
Vi.

Superstädarmannen

2012-01-08T14:20:00.000+01:00

De som känner mig väl har otroligt svårt att tro det. Medan folk som inte känner mig lika bra, eller kanske bara träffat mig en enda gång, tar det som givet. Och de har rätt. Människorna som inte känner mig ut och in, alltså. Det är lite märkligt, men samtidigt inte alls.

Jag syftar på min anala pedantism. Oerhört anala. Jag är en som känner mig glad av ordning. Är otroligt noggrann, och älskar att ha saker och ting i exakt rätt position, alfabetiskt och i turordning.

Okey, tänker ni, varför skulle det vara svårt att förstå för mina närmsta vänner?
Jo, för att när jag är ensam, fullständigt struntar jag i min ypperligt formattiska drag. Lathet, skulle nog vara en förståelig åsikt. Men det är inte riktigt så. Utan på något sätt kan jag tycka det är skönt att kunna släppa min besatthet, och bara slänga huns och duns omkring mig. Även fast jag hela tiden tänker "som det ser ut". Och när mina allra närmsta kommer på besök, så vet jag att de inte bryr sig ett dugg, de har sett det förut och värderar inte mig på sådana grunder. Men när andra människor, som jag inte riktigt känner på det sättet som min innersta krets gör, kommer på besök, tar det fullständig fart i mig. Säg att jag bjuder hem någon som kommer inom en timme, förvandlar jag en lägenhet som mycket väl kunnat vara med i "Rent hus" (eller vad det hette, städprogrammet som går/gick på tv4) till en sjukligt ren lya som inte visar ett enda spår av att det kunde se ut som ett helvete. Detta har hänt, flera gånger, och jag har inte överdrivit överhuvudtaget.
Jag förvånas något otroligt när jag tänker på det, betvivlar mig själv, men vet samtidigt att det är så.

Anledningen är troligtvis att jag är otroligt rädd för att någon ska få ett intryck av mig som manssliskig. Som bara skiter i trivsamhet och mig själv. Och jag avskyr alla sorters grupperingar av män. Som "mansgris", "maskulinist" osv. Att förknippas till något sådant skulle kunna vara det absolut värsta jag kan föreställa mig.
De som känner mig väl däremot, de vet hur jag är, och de bryr sig som sagt inte. Ni förstår min poäng.

Så fort någon annan är inblandad vill jag ha det fint omkring mig. När jag bodde tillsammans med Simone var jag sån. Flera gånger fick jag en impuls av storstädning, och gjorde rent varenda liten detalj. Ingenting fick missas, eftersom en kvinna har ett större öga för detaljer än män har, sägs det, så fick hon inte se att jag hoppat över något. Och att göra någon imponerad genom städning, är en av de absolut bästa känslor jag har. Även om tar emot dessa dyrbara komplimanger med det typiskt svenska replikerandet; "äh, det var väl inget". Trots att själen och hjärtat i allra högsta grad var inblandade i bedriften.

Nu har jag varit ensam i mitt temporära hem i nästan en vecka, och det ser inte vackert ut. Idag kommer min syster med familj hem, och jag har per automatik drabbats utav denna impulsivitet. Alltid i sista stund. Ett snabbt ryck för att få det färdigt. Trots att jag i flera dagar nu tänkt, "kanske ska jag plöja undan en liten bit, så det inte blir så mycket sen. Fast nä! Det är ju några dagar tills de är hemma igen". Mina kläder ska dränkas i svett så att jag kan kasta av mig dom, och avsluta alltihop med den skönaste duschen som existerar, snäppet skönare än de angenäma eftergym-och-eftersex-duscharna.

Operation clean har tagit sin början.

Fail

2012-01-07T21:40:00.002+01:00

Mitt sova-mindre experiment fick sig ett rejält bakslag efter att jag vaknade ungefär 16.30 idag, efter att jag la mig cirka 01.30. 15 timmars sömn. Sjukt. Men samtidigt tog jag väl igen de "missade" timmar som jag tvingat mig bort från de senaste 4 dygnen. Nu är det bara att börja om helt enkelt. Nu stannar jag vaken tills imorgon kväll.

Målet: Vara vaken 20-25 timmar i sträck, sova 4-5 timmar, och befinna mig i den rytmen tills jag har vant mig vid den.

Jag själv presenterar monologen; Meningen med livet (På riktigt)

2012-01-07T00:17:00.001+01:00

Hypermajs

2012-01-06T07:39:00.002+01:00

Ett löfte till;

Sluta spela för pengar. Ikväll var det fjärde gången på vad jag tror är de fyra senaste, möjligtvis fem, gångerna jag spelat "Powerplay" och varit ett ynka mål ifrån vinsten. Ett spel som finns på svenskaspel. Spel, spel, svenska spel. Där gäller det att tippa åtta matcher, etta-kryss-tvåa, och pricka samtliga rätt. Ikväll/inatt hade jag sju av dessa rätt, när jag 02.08 (av alla tider) började kolla på finalen mellan Sverige och Ryssland. Givetvis hade jag seger för Sverige, och de öser på, äger matchen totalt. Men den slutar 0-0. Och Sweden har över 50 skott.
60 minuters massivt tryck, utan ett enda mål. Väl i förlängningen tar det bara 10 minuter innan Sverige avgör. Men det gladdes jag inte av ett dyft. För det räknas som ett kryss. Oavgjort.

Penistuttemorotglass.

Tidigare har det hänt att det varit 2 sekunder kvar av en match, när ett lag släpper in ett mål som ruinerar allt.

Det är bara för mig att inse;

Spel är inte min grej. Men som tur tur tur är har jag ju tur tur tur i kärlek, nydumpad - av den mest underbara kvinna jag kan tänka mig (eller, nej, jag kan faktiskt inte tänka mig) - som jag är.

Frivillig insomnia

2012-01-05T09:08:00.000+01:00

Sova är otroligt överskattat ändå. Många säger tvärtom, men jag börjar mer och mer inspireras av någon kinesisk (tror jag) man som jag läste om i någon tidning för ett antal år sedan. Han hävdade att han inte sovit på 43 år, eller något sånt sjukt, berättade att han njöt fullt ut av livet, hade 3 eller 4 permanenta arbeten och kände sig inte ett dugg trött. En mastodontisk övertrötthet däremot kanske är vad herrn lider av.

Oavsett om han talar sanning eller ej, tror jag det här gott och väl kan vara möjligt. Författaren Neil Strauss påpekade ju som bekant i boken "The Game", att om man sover 20 minuter var fjärde timme, motsvarar det en hel natts skönhetssömn rent energimässigt. Kruxet var givetvis att ta sig in i systemet. Vilket Neil och hans vänner misslyckades med, och deckade redan under första dygnet.

Igår satt jag uppe hela natten, gick och la mig vid 12-tiden och gick upp fyra timmar senare. Sedan dess har jag varit vaken, klockan är nu strax över 9 på morgonen, och jag tänkte snart gå och lägga mig några timmar, för att sedan göra 3-5 timmar per natt till en rutin. Jag skulle kunna vara vaken några timmar till, utan problem. Men jag känner att jag hellre tar några timmar nu, än framåt kvällen.
Att göra som kinesen är för mig däremot uteslutet. Det klarar jag inte. Blotta tanken ger mig faktiskt rysningar. För i själva verket är det fantastiskt skönt att sova. Men det är också lite skrämmande, att vi sover - i alla fall jag har MINST sovit - ungefär en tredjedel av våra liv. Dör du vid 75, så sov du i 25 år. Levde i 50. Det är ett kort liv. Människor har korta liv. Så därför kommer jag så gott det går se till att leva så mycket som möjligt. Vara i fullt medvetande och förlänga min fritid ordentligt.

Så tar jag även död på mitt beroende av ironi

2012-01-05T04:58:00.002+01:00

Jag har redan nämnt att jag dissar alkohol (i stora mängder), nu vill jag också klargöra fler saker som jag tänker ge upp. Främst för min egen skull, och att jag överhuvudtaget tar upp sånt här, är för att det ska bli lättare att undvika att hoppa på det "gamla" spåret igen.

För det första, ska jag försöka lägga ned mitt ironi-beroende. Försöka för att det inte kommer gå över en dag, då det har varit min vardag sen jag var i 7-8 års åldern. Men ständigt ändå ha det i åtanke. Det är en sak att vara ironisk på ett roligt sätt, men när man är det bara för att vara det, när man känner att man inte klarar av tillvaron på ett ärligt sätt utan skyddar sig bakom ironin, så kommer jag aldrig kunna nå det välbefinnande som jag söker. Folk känner inte tillit för en person som i allvarlig ton argumenterar om en ståndpunkt man överhuvudtaget inte står för, utan att någonsin säga; nej, jag var bara sarkastisk.
Henrik Schyffert, som väl får anses vara Sveriges ironi-kung, har uttalat sig om att det tog skruv och gick för långt. Han sökte hjälp och gick i samtalsterapi där han fortsatte vara ironisk. Jag känner igen mig väldigt mycket i det. Allting gick för långt någonstans.

En sak som jag gått för långt med, och som jag nu kommer gravlägga, är min så ofta uttalade homofobi. Jag har varit superallvarlig mot massor av människor i flera års tid om att jag är homofob. Att jag lider av det. Ändå frågade jag mig själv ständigt, är det sant? Men jag lät mig inte reflektera något större utöver det, utan tvingade i mig att jodå, visst är jag det. Men det är inte sant. Jag har känt efter och jag har inte ett dugg problem med homosexuella. Alla inlägg som finns här om att homofober har rätt till sin existens och att homosexuella är vidriga varelser eller vad jag nu skrivit, är bara onödig ironi.

Samma sak gäller tramset med Sverigedemokraterna. Det har dock varit lite upp och ner. Ibland försvarar jag och argumenterar för partiet, för att i nästa stund avsky dem. Jag som varit vänster ända sen jag intresserade mig för politik. Ruggigt vänster dessutom. Så lurade jag in mig i någonting som gjorde att jag la en röst, jag tror det var landstingsvalet (den jag ansåg minst viktig) på SD. Bara för att jag kände att på något sätt gillar jag ju dom. Att jag i de två andra valen röstade mer med hjärta och själ, det observerade jag inte ens. Folk skrattade åt mig för att rösta så märkligt, men jag tyckte inte det var ett dugg konstigt.
Nu ångrar jag mig. Jag har inte några som helst av SD's värderingar. Allt var bara någon slags imitation av att hoppa på något trendigt, kanske. Jag vet inte.

Judehatet är också bara skit. Jag känner några judar, alla sympatiska och ypperligt underbara människor, speciellt en som blivit lite av en idol för mig. Att jag ogillar vad staten Israel håller på med har ingenting med själva religionen att göra, och det finns ingen som helst anledning att avsky ett helt folk.

Homofob, främlingsfientlig och antisemit. Nu fattas ju bara att jag snackat bra om Hitler också. Men det har jag inte. Vad jag vet. Jag är dock en person som skrattar åt nazistskämt åt båda hållen, för jag tycker det är festligt och något som man absolut kan skämta om.

Jag vet att jag inte skriver särskilt bra nu, att texten kanske bara är pladder, men jag behöver få ur mig detta och lägger ingen vikt överhuvudtaget på språk och text just nu.

Sista grejen (det är nog fler, men det dyker upp framöver isf, när jag, eller någon annan, kommer på mig) är min nedvärderade syn på invandrare. Herregud, jag har växt upp i ett invandrartätt område och hade inte en enda svensk vän under flera år. Jag har fortfarande många utländska kompisar. Och de är fantastiska, i många många fall mycket finare än genomsnittssvensken.

Jag avskyr grupperingar, sekter och rörelser överlag, men aldrig ett helt folk. Det finns någonting gott överallt, likväl som det finns skit givetvis. Pinsamt att ingen kallat mig nazistjävel. För det har jag ju varit, fastän att jag aldrig var det. Så att säga.

En kortfattning;
1. Minska min ironi överlag.
2. Inse att jag inte är homofob, och sluta påstå att jag är det.
3. Aldrig tvinga i mig att tycka om Sverigedemokraternas politik, för den skär sig mot mina grundvärderingar.
4. Förstå att man kan vara Palestinavän utan att hata alla judar i hela världen.
5. Bara lägga ner skiten om att jag skulle ha något emot invandrare eller ett mångkulturellt samhälle. För jag ÄLSKAR det!

Bra.

Snart är jag kanske big in Japan?

2012-01-05T03:00:00.000+01:00

Jag vet inte om jag är på tok för trött för att hålla några realistiska ögon öppna, men när jag precis googlade ett namn som jag vid något tillfälle bloggat om, dök det upp en massa utländska sajter, som hänvisade hit, men inte under namnet Widmark The Blogger, som den heter, utan som Dån Rosa The Blogger. Med Å. Tidigare hette bloggen så, fast med o. Men det fick jag inte heta då det tydligen var brott mot varumärkeslagen eftersom det finns en berömd amerikansk Kalle Anka tecknare som kontaktade mig och hotade med stämning då han gjort sitt namn till varumärke i Europa. Dessutom beskrev han min blogg som, jag citerar, "I wish you would not use my name when you write this sort of whiney, depressing drivvle" (Ungefär: Jag önskar att du inte använde dig av mitt namn när du skriver den här sortens gnälliga, deprimerande trams). Detta tycker jag är intressant, då han har en stor och trogen grupp fans. Han är nämligen den största tecknaren av Kalle Anka någonsin, och är mannen som skapade det berömda släktträdet i Ankeborg, bland annat. Visserligen tyckte jag det var mer kul än sorgligt då han beskrev mina HÖGST personliga inlägg på detta vis, men ändå någonting som speglar mannens totala brist på empati och respekt. Men kanske är det ok att tracka ner andra människor, som man inte ser som jämlikar.

Hur som helst. Nu glider jag ifrån själva sakinnehållet. Det är mycket möjligt att jag ändrade en bokstav någonstans, men jag kan inte haft den domänen särskilt länge. Högst några dagar. Ändå heter bloggen så, på en portugisisk, en fransk, en dansk, och massa andra länders bloggportal-sidor. Och jag har sett, när jag kollat i statistik för denna sida, att jag har en hel del ryssar som är inne då och då. En del amerikaner. Nästan dagligen mellan 2-5 tyskar, och en massa andra märkliga länder som inte skulle förstå särskilt mycket förutom någon titel på en låt eller film som är engelsk möjligtvis. Kan det vara så att det finns något program som direktöversätter sidor? Och ja, det kan det, kom jag på i samma mening som jag skrev det. Ibland dyker det upp på min dator också när jag surfar runt.

Underbart! Häftigt att jag tilltalar människor från andra kulturer. Ni är varmt välkomna!
Men Widmark The Blogger är namnet, Widmark The Blogger. Otroligt viktigt!

(Och ja, mina kära amerikanska vänner, jag är släkt med den nu avlidne gamla västern-skådisen Richard Widmark.)

if you still want me, tie a yellow ribbon round the old oak tree!

2012-01-04T20:31:00.000+01:00

Jag satt uppe ganska länge i natten som var. Eller, rättare sagt hela natten. Sov några få timmar på förmiddagen men är samtidigt inte riktigt trött. Hur som helst var jag för trött för att skriva någonting när morgonen grydde, men däremot skrev jag upp några saker som jag ville ha med här. Så varför inte ta med allt på en gång..

&

Länka Broder Daniels framförande av "No time for us" från avskedskonserten på Way out west 2008. Vilken avslutning!

(Det har jag gjort i föregående inlägg.)

&

Skriv någonting om Filip och Fredrik, hur de har moderniserat hela Sveriges TV. Vilken otrolig modernisering som jag inte tänkt på tidigare - jämför dem med Kristian Luuk (som ju var en av de tunga essen på 90 och i början av 00-talet), och du ser hur platt och tråkig han är.
Och ta med något om hur häpnadsväckande det är att de får göra intervjuer med i stort sett vem de vill - även om de har kränkt personen i fråga ordentligt. Tänker här i första hand på Lasse Berghagen.

&

Reflektera lite kring låten "The summer of 69" av Bryan Adams, och främst textraden "Those were the best days of my life". Har jag egentligen haft en sådan tid? Många människor har en speciell tid de gärna ser tillbaka på, men har jag fått uppleva något sånt? Kan jag relatera "dom bästa dagarna i mitt liv" till något specifikt?

Svar: Efter att ha tänkt och tänkt kom jag fram till att detta inte borde vara någonting att fundera på. Kommer dom inte fram direkt så existerar dom inte. Allt är och har varit bergodalbana i mitt liv. Men detta är absolut ingenting negativt, tvärtom! Det kan ju bara betyda att jag har dessa dagar framför mig!

&

Plötsligt är jag nära på att gråta när jag hör "November Rain" med Guns N Roses...
Betyder det att jag är bög?

&

en till sak ja: -Johan Widmark -/ SKRIVER:/- Jag letar numera upp papperskorgar när jag vill slänga något istället för att dumpa det i marken, jag sparar vatten, jag sparar ström osv osv. Men vad får jag för allt det? Ingenting, hade jag sagt för några år sedan. Ändå gör jag det fortfarande. Det beror på att det faktiskt GÖR någonting. Kanske inte för mig personligen, iom att jag inte förstår skillnaden mellan vad jag som enskild individ gör och inte gör, men för andra betyder det mycket. För andra människor som bryr sig. Om man varit, precis som jag, i valet och kvalet på att göra någonting för miljön och för nästkommande generationer, strunta i tvivlen och följ den sidan av dig som faktiskt är MEDMÄNSKLIG! Det är våran plikt, allihopas! Och jag svär på att de som fullständigt skiter i allt vad miljö heter inte är särskilt många. De kommer också få vittna karma så småningom.

Det bästa från youtube atm

2012-01-04T20:03:00.000+01:00

Precis. Att finna någon bättre video på tuben är svårt. Broder Daniels Henrik Berggren levererar här solo på bandets sista spelning, och detta är sista låten. Och som han gör det. En fantastisk låt - ännu bättre akustisk - ännu ännu bättre akustisk och live.

Och genom att bara titta på publiken ger mig gåshud och framställer väl hyfsat bra vilket viktigt band Broder Daniel var. Hur vuxna män gråter. Hur tonårstjejer verkar gå igenom sin värsta kris. Bara genom att i inledningen höra hur de vrålar "NEEEJ!", när Henrik tillägnar låten till bandet och säger att "det finns ingen tid för oss kvar". De är saknade, BD. Och som mascara-fjortisen skriker i början av klippet;
"ÄLSKAR DIG!"

Mitt avsked till alkoholen

2012-01-04T19:35:00.001+01:00

Blundar inför mörkret. Det tar över oss på ett gediget vis. Jag känner ett flöde vemod slinka ut och detonera insides som en kall morgon utan vällustens stånd. På något vis är jag känslig för det dunkla. Svärtan, ångesten, trasiga figurer och ockasionella människor i livets periferi. Samtidigt är det förstås självklart att det aldrig är speciellt uppmuntrande att ständigt vara destruktiv. Men jag har tänkt, och kommit fram till, att så extremt självnedlåtande och utan någon sorts känsla för mig själv är jag nog ändå inte. I ärlighetens namn, och då får folk säga vad dom vill, är jag lite av mannen i nimbus, vilket jag då påstår är en mycket karismatisk, godhjärtad, vänlig och rättvis man. Och det är jag. Vare sig någon, eller jag själv, håller med eller inte. Men vissa dagar studsar puckarna fel, som man säger om vi ska låna in något ord från hockeyspråket.

Däremot har jag en fiende, eller antagonist ska jag föredra att säga (just för att en av mina absolut största opponenter, Jesus, sa just att detta var allas vår fiende), som kallar sig alkohol, och som bevisligen börjat ogilla mig starkt de senaste två åren. För innan dess hade vi mycket trevligt tillsammans. Alltid. Då var jag t.o.m. ännu trevligare onykter än vad jag är i vanliga fall. Men ju rapidare ting brinner desto roligare är det när det väl inträffar, och saker som är roligt brukar nu med tiden också ha en revers, då inte bara baksmällan, utan också själva upplysningen om att det var back in the days, and no return at all! Det ser jag som en otrolig tragik, inte själva superiet, utan just att veta att man aldrig mer kommer få uppleva någonting som jag en gång älskade att göra.
Så denna fiende - förlåt mig - antagonist, (alkohol alltså, inte Jesus) har fullständigt kört över den forna jag för att istället försöka återuppbygga ett falskt plagiat av mig själv. Jag beter mig inte bara annorlunda, utan jag får andra åsikter, blandar ihop människor och teleporterar tiden, jag blir aggressiv och sentimental, paranoid och dryg. Kort och gott en människa jag inte kan identifiera mig med. Nu är jag inte guld och gröna skogar när jag är i normalt skick, jag kan vara paranoid och sentimental osv när som helst, men långt ifrån så kompakt och så brutalt. Detta kan jag inte längre leva med. Risken är på tok för stor. Jag är långt, långt, långt ifrån självmordstankar, men med krymperade hjärnceller har jag en förmåga att fullständigt sänka mig själv, inte ta hänsyn till mig själv överhuvudtaget. Jag är rädd att det en dag slutar med att jag inte vaknar upp överhuvudtaget. Och dessutom har jag sårat, irriterat och vanhedrat människor som står/stått mig mycket nära. En del finns kvar. En del har försvunnit och det beklagar jag samtidigt som jag accepterar och ser mig förtjänt av straffet.

Nu går det inte längre. Jag kanske inte kommer bli en absolutist, men the drunken days - eller supardagarna helt enkelt - gör jag slut på. Här och nu.

Stenar byggde mig, hjärtat valde mig

2012-01-04T05:00:00.000+01:00

Jag känner det i mina vrår. Ont, det gör ont, men ingenting består. Det finns någonstans där bortom, kanske tre mil norr om Molkom. Vissen själ som utan tanke och passion, erövrar en befruktning utan pardon, där känslosamma strömningar vårar, successiva glädjens dårar skönjas genom lukrativa krokodiltårar. Vi hade allt och ingenting, raserade hjärtan och varandras tjing. Ändock det fagra som finns kvar, som gjorde våra solon till par. Idkade pulsen maximalt, såväl fysiskt som verbalt, och kanske skulle en substans, från någonstans ingenstans göra vår kverulans till konvenans? En gemensam stimulans som fastnade i nonchalans och aldrig blev observans. Om jag satt där ensam med hasch i stanniol, i dimman av diket och drömmar av karneol, pulserande hjärta och ihärdig bjärta, försvunnen av en tid utanför ramarna kamouflage, tidsresenär och bauta mustasch, regelvidrig och lömsk, sockervaddad och glömsk, håller du dig kvar ifrån, som Amors helgerån?
Förblir jag den förtappade mannen i förliknelsens förkläde, eller kan jag bistå som bigarråiskt biträde? Jag hoppas vi båda är lika övertygade, om att detta tilltygade, var en genuin överdrift av en verklighet, av en frusen tid som bara vi två vet...

Och jag hörde någon viska, att det inte spelar någon roll om du vill fiska, bara så länge du inte du blir besviken, ödslar värdefull energi på skriken, när du plötsligt håvar upp kroken, skönjer följden i den sprattlande snoken.... Inte så länge den bär mitt namn, inte så länge den bär mitt namn.

Tiden är slut för att klandra, och det är inget fel med att känna varandra. Kanske gör någon det bra, men inte alls så som jag, och för dig jag håller kär, vill jag det bästa om det så tär...

...vad är vackert i våra liv, om du inte kan vara med den du älskar?

Ett steg närmre mig själv

2012-01-03T03:08:00.001+01:00

Jag har bestämt mig för att vara änmer personlig än vanligt. Men för stunden klarar jag inte av att skriva någonting större, än att bara svara på några frågor som någon annan har gjort, lite mer personliga frågor hoppas jag på. Och för en gångs skull kommer jag svara 100 % ärligt.

Har du...

Förnekat förintelsen? Nja.. Någon gång hoppade jag väl på någon sådan teori just för att det var hippt att vara extremt höger. Men jag har i mig själv aldrig förnekat förintelsen. Jag är heller inte så insatt i just den konspirationen.
Följt Skilda världar? Ja, det gjorde jag när jag var mindre. Kanske 7-8 år och det var väl precis när det hade börjat.
Sagt nej till ett samlag? Ja. Flera gånger.
Snott någons mobiltelefon? Det här är en typisk fråga där jag faktiskt inte vet. Jag har medvetet förträngt en hel del och det skulle inte förvåna mig om jag hade gjort det. Men kan inte komma på något specifikt tillfälle, så det kan lika gärna vara nej.

Varit medvetslös? Det har också hänt flera gånger. Mestadels pga alkoholkonsumtion, vid något tillfälle pga att jag fått stryk.

Gjort nåt riktigt dumt? En hel del saker. Det beror förvisso på vad som menas med "riktigt dumt". En definitionsfråga helt klart.

Gjort nåt du verkligen ångrar? Definitivt. Och de saker som jag ångrar allra mest har jag gjort de senaste 2-3 månaderna. Inte för att det ligger närmast i tiden, utan för att jag förlorat kontrollen över mig själv otaligt många gånger.

Blivit full på ett släktkalas? Ja, det har hänt några gånger.

Varit full i skolan? Ja, under gymnasietiden hände det att jag kom till skolan efter en hårt supande natt. Men jag har aldrig krökat före skolan bara för sakens skull.
Blivit portad från en krog? Flera gånger, fast såvitt jag kan minnas är samtliga gånger från en och samma krog.
Varit full på julafton? Hade jag inte varit förnuftigare nu än för några år sedan hade svaret varit: "Det är väl obligatoriskt?". Ja, det har jag.
Varit nykter på nyårsafton när du var över 15 år? Den var otroligt svår. Men jag har svårt att tänka mig något annat än "nej".
Slagit sönder en tv? Oj, det tror jag inte. Inte någon fungerande iaf, och det är väl det som räknas, gissar jag.
Önskat att du var det motsatta könet? Kanske någon gång. När jag var riktigt liten.

Fått barn? Nej...
Åkt ambulans? Ja, kan dock inte svara på hur många gånger. Den senaste var iaf pga att jag överdoserade min medicin för 3-4 år sedan. Det var varken ett självmordsförsök eller ett försök till att ha "kul".
Gjort nåt riktigt olagligt? Vad är skillnaden på "olagligt" och "riktigt olagligt", undrar jag då. Enligt vad jag ser som "riktigt olagligt" har jag inte gjort det. Inte dödat någon, inte våldtagit någon och jag har inte smugglat droger från Colombia..
Blivit polisanmäld? Ja, men det var bra längesedan. Och det hände ingenting med det.
Slagit ner någon? Ja. Då tyckte jag det var ball, men nu skäms jag för det.

Slagit någon blodig? Läs föregående svar.
Skämts över dina föräldrar? Nja, möjligtvis någon gång där man var i den åldern där man tyckte föräldrar var pinsamma överlag.. Men annars så är det ett blankt nej där.
Skämts över din bästa kompis? Nej, det tror jag inte..
-----------------------------------------------------------------------------------
Senaste person som...

Sov i din säng? Svårt att svara på, då jag inte har någon säng för närvarande..
Såg dig gråta? Min mamma eller pappa.
Fick dig att gråta? Den som FICK mig att gråta senast var jag själv. Och det hade någonting med uppbrottet med Mone att göra. Men jag kan knappast säga att det var hon som fick mig att göra det.
Du delade en drink med? Den kan jag nog inte svara på. Dels för att jag har flera olika teorier om vad frågan menar, och dels för att det ploppar upp en massa människor i mitt huvud som jag håller som misstänkta.

Du gick på bio med? Otto!

Du gick på stan med? "Gick på stan"... Kanske är det Leo.. Eftersom jag inte "går på stan" direkt.. Och jag tror inte jag varit där sedan jag mötte upp Leo och Anton på väg till dvärgen.

Skällde på dig? Det där kan jag inte heller svara på. Jag vet en som har gjort det, men det var så längesen att jag vet att det varit någon efter. Men där sviker minnet mig igen.

Skickade ett e-mail till dig? En webshop som skickade ett bekräftelsemail på varor som jag har beställt.

-----------------------------------------------------------------------------------

Har du någonsin...

Sagt "Jag Älskar Dig" och menat det? Absolut. Tror inte jag har sagt det någon gång och INTE menat det.
Bråkat med ditt husdjur? Många, många gånger...
Drömt något helt galet och så har det hänt dig nästa dag? Ja, faktiskt, flera gånger!

Varit i...

Usa? Nej.
Norge? Tusentals gånger.
Finland? Nej.
Kina? Nej.
Tyskland? Ja.
Kanada? Nej.
Österrike? Nej.
Spanien? Ja.
Afrika? Nej.

..............................................................................................

Extra stuff...

Tar du droger? Nej...
Dricker du? Ibland.

Vem är din bästa vän/-ner? Det vägrar jag svara på!

Vad är du mest rädd för? Att världen går under, jag blir ensam kvar med saknaden av alla älskade i evigheter..

Vilka kläder sover du i? Kalsonger!
Vart vill du gifta dig? På Kreta.
Vem hatar du verkligen? Hata är ett ord jag är bra på att överskatta. Jag säger att jag "hatar" någon, men eftersom hata är antonym till älska, så hatar jag ingen. Alex Schulman är en man jag ogillar skarpt. Detsamma med alla schlagerfjollor som ställer upp på vad som helst.
Varit kär? Ja, och det är jag fortfarande..
Kör du bil? Jag kan, men jag får inte.

Gillar du att ha folk omkring dig? Ja, jag tror det. Ibland. Inte alltid, ibland klarar jag inte av folk överhuvudtaget. Men jag tror det har o göra med att om jag har valet så är det att vara ensam. Men jag mår bättre att vara bland folk, och nog helst i centrum.

Är du ett hälsofreak? Nej, men mer än vad jag någonsin varit, trots att jag inte är det överhuvudtaget. Däremot har jag den senaste tiden hela tiden strävat efter det.
Har du varit kär i någon du inte haft någon chans på? Nej.
Är du ensam nu? Yes man, nothing but the truth!
Låt som fastnar i ditt huvud ofta? Wind of change... En totalt uttjatad superpärla. Även fast jag inte klarar av att höra på den, så rankar jag den fortfarande som en av världens 10-20 bästa låtar.
Vill du gifta dig? Alltså, med Mone ville jag det. Men jag har inget direkt behov av att gifta mig. Vad spelar det för roll? Samtidigt som jag tycker det är romantiskt, vackert och en kul grej. Ambivalensen snurrar som hjulet hos en hamster på LSD...
Vill du ha barn? Ja, och jag vet att någon gång kommer jag att bli pappa. Mer än så har jag ingen aning om.

.................................................................................................

De senaste 48 timmarna, har du...

Gråtit? Nej.
Köpt någonting? Ja, mjölk och dricka!
Varit sjuk? Jag är alltid sjuk. Men inte utöver det vanliga, nej.
Sjungit? Ja det har jag gjort. Håller på att lära mig spela en låt på gitarr, och kommit till det stadiet där jag försöker sjunga samtidigt.

Sagt "Jag Älskar Dig"? Nej.

Velat säga till några att du älskar dem? Ja, det vill jag hela tiden.

Träffat någon ny: Ny vadå? Ny flickvän? Nej. Ny människa? Ja.

Saknat någon: Något kopiöst. Hela tiden. Anton och Ella!
Kramat någon: Ja!
Kysst någon: Nej.
Haft sex: Nej.

...........................................................................................

Senaste...

Låt du hörde? "Final countdown" med Europe, då NHL 11 stod på nyligen.
Film du såg? Det var nog "Hangover 2"..

Drink du köpte? Ska man komma ihåg sånt? Jag har inte en susning! Brukar inte ens köpa drinkar..

Sak du stal? Jag brukar inte sno grejer heller. Så jag har ingen aning.

Mat du åt? Bearnaisesås!

Festivaler i sommar? Tveklöst: Ja!

Fulaste kändisen? Alex Schulman.

Snyggaste kändisen? Brad Pitt och Mila Kunis!

Vad vill du bli? Skribent/författare/journalist!

Planer för idag? Finns ingenting kvar av dagen. Det enda som återstår är sömnen.

Favoritdjur: Kattdjur i största allmänhet. Allt från vanliga kissar till svarta pantrar!

Favoritperson/er? Kan inte rangordna sånt. Även om jag skulle vilja för sakens skull, så går det bara inte.

..........................................................................................

Har du:

Digitalkamera? Ja.
Telefon på rummet? Har i princip alltid min telefon i samma rum som jag själv är...

Könssjukdom? Haha! Nej!

Husdjur? Chili och Yoda!
Bra kompisar? De bästa!
Haft sex med någon som varit 5 år äldre än dig själv? Hahaha, ja!
Tar du receptbelagda mediciner? Ja, det gör jag. Två stycken sorter.

Vem vill du fika med just nu? Brad Pitt!

Ut till ytan

2012-01-02T23:13:00.001+01:00

Det mesta pekar på att jag har BPD (Borderline Personality Disorder). Likväl som jag önskar att det inte är sant, skulle det vara en lättnad att veta vad jag lider av. Det skulle underlätta rehabiliteringen enormt. Men samtidigt känner jag mig rädd... För, på något sätt, önskar jag att allting bara blev bättre av sig självt, och att demonen inom mig aldrig fick tag i nyckeln igen..

Jag har dock ambitionerna som krävs. De har jag aldrig haft förut. Och lika mycket som det gör ont att vara utan Mone, Anton och Ella, lika skönt var det med en förändring som plötsligt fick mig att tänka framåt, tänka nytt, tänka överhuvudtaget. Fast det är svårt att se en framtid utan dem. Jag vill tillbaka. Det ska jag inte hymla om. Men jag dör inte om så inte är fallet. Och det är klart, att jag är fri på sätt o vis att göra vad jag vill nu. Fast skillnaden är subtil, för jag var fri med Mone också. Skillnaden är kanske att jag kan springa runt och knulla så många tjejer jag bara orkar. Men det vill jag inte heller. För mina känslor tillhör fortfarande henne, och det kommer dom göra länge.. Förmodligen under hela min livstid. För hur underbar och fin en kvinna än kan vara, är det omöjligt att vara i närheten av Mones kaliber. Hon är Den för mig. Vad andra säger skiter jag fullständigt i. Jag har inte några som helst känslor för någon annan. Inte ett dyft.

Mina 5 största mål med livet just nu är;

1. Bli frisk, börja träna

2. Jobba, skaffa körkort

3. Skriva en bok

4. Flytta utomlands

5. Få tillbaka familjen

Får jag en av dem, är jag glad och stolt. Får jag två, är jag en kung. Får jag tre, är jag lycklig. Får jag fyra, är livet sublimt. Får jag alla fem, så kommer jag svimma i fem minuter, varpå jag vaknar upp och har ett leende som sträcker sig långt, långt över molnen.

De 10 bästa låtarna just nu är;

1. Everyday is like Sunday (Morrissey)

2. One way ticket (Eleanor Bodel)

3. This is the one (The Stone Roses)

4. A leak in my heart (The Porters)

5. Happy people never fantasize (Broder Daniel)

6. Punching in a dream (The naked and the famous)

7. Sealed with a kiss (Brian Hyland)

8. Alright (Lisa Miskovsky, The Lost Patrol)

9. Please, please, please let me get what I want (The Smiths)

10. The State of Massachusetts (Dropkick Murphys)

mot toppen!

2012-01-02T21:28:00.003+01:00

Nej. Det blir ingen Blogg-gala. Denna gång beror det inte på lathet. Jag hade det mesta klart där, men nu är det passé. Det tillhörde 2011, och därav också det förflutna. Några nyårslöften har jag inte gett mig in på. Däremot har jag ett dussin saker som jag vill och tänker göra. Just därför att jag är trött på tomsnacket som pladdrats från mina läppar. 2012 är året där saker händer. Och jag tänker inte bara sitta här och tänka positivt. Jag kommer leva positivt. För nu har det verkligen gått för långt.

Även om jag varit på väg en tid, så är det dags att sluta vara "på väg". Jag, och bara jag, har makten att göra allting mycket mycket bättre redan nu. Därför tänker jag utnyttja den. Givetvis finns det ångest inom mig. Men tiden räcker inte till för det. Jag har haft daglig ångest i över 10 år nu. Snart fyller jag 23. Det är inte rätt. Det är dags att vakna (det har det varit länge), och makten tillhör som sagt var bara mig.

Uppdrag: Förändring.

W-T-B- Galan 2011

2011-12-31T15:30:00.003+01:00

För första gången någonsin (tror jag) kommer Widmark The Bloggers egna gala att äga rum. Nämligen Widmark-The-Blogger-galan 2011. Idag är det årets sista dag, och mycket kan hända på bara en minut, så än är inte alla nomineringarna färdigställda. Men här har vi kategorierna;

Årets...
...klimax
...besvikelse
...inlägg på bloggen
...låt
...kung
...drottning
...Gud
...mest saknade
...mest hjälpsamme
...fulhet
...mest älskade
...mest hatade
...sportögonblick
...stad

Möjligtvis tillkommer även någon mer. Spänningen stiger på sajten, och det är underbart!

Svammel direkt från hjärnan

2011-12-27T04:08:00.001+01:00

Natten är gammal. Jag är trött som en vinglös sparv. Ändå sitter jag vaken, och orsaken är lika pinsam som Jimmie Åkesson.

Jag tittar på Gene Simmons familjejuveler. Egentligen ett struntprogram. Och TV11 sänder program på program natten igenom.

Offer för en förlorande generation, javisst. Ser så ut.

Att programmet är fejk, att det inte är en realityserie som kretsar till familjen Simmons vardagsliv, lyser igenom fullständigt tack vare uruselt skådespeleri. Inte som "Osbournes", med andra ord, för de var bra och lurade nog många.

Gene är musikaliskt sett en en av de absolut största, även om Paul Stanley är min Kiss-favorit. Privat däremot är han en pajas. Otroligt dryg, nonchalant, pengakåt mansgris som påstår att han legat med tusentals kvinnor. Och här kommer det intressanta;

I Gebe Simmons familjejuveler går han igenom ett lögndetektortest i ett radioprogram pga sin flickvän Sharon Tweeds svartsjuka. Programledaren frågar om hans tunga är opererad, han svarar nej, det stämmer. De frågar om han varit med tusentals kvinnor, han svarar nej, det stämmer. Frågan omformuleras; har du haft sex med tusentals kvinnor? Gene säger ja och det stämmer. Samtidigt har han aldrig varit otrogen mot Sharon enligt testet.

De har varit tillsammans sen 1983. Gene var då alltså 34 år, hade varit rockstjärna i 9 år och legat med tusentals kvinnor.

Men i en intervju jag läste för några år sedan, sa han att de hade ett öppet förhållande. Att han tyckte det va okey om Sharon "tog en svängom med mjölkbudet om hon kände för det". Någonting stämmer inte.

Sharon gör också testet. Då frågar Gene om hon skulle tacka ja om hon blev inbjuden till George Clooneys hotellrum och befann sig på någon ö nånstans jag inte minns var, om Gene inte var med.

Hln säger ja, och det stämmer.

Enda slutsatsen jag drar av det är den sanning aom jag själv hållt fast vid sedan Eddie Murphy berättade det som kvinnor mest av allt fruktar i en standup-show på 80-talet; tjejer är otrogna.

Så är det. Det ligger i deras natur. Män blir oftast beskyllda för det, men vi är otroligt mycket trognare i jämförelse. Och anledningen är att kvinnor är bättre på att dölja det. Män är ärligare, och dummare. Därför blir vi oftast påkomna.

Men herregud, vilket resonemang! Fast det är lite roligt, trots att jag egentligen skiter i Gene Simmons bortsett från musiken. Och att jag grubblar över sån här skit gör mig förbryllad och samtidigt medveten om att jag är väldigt, väldigt trött.

Jag stänger av burken. Eller snarare stekpannan, och jag går och lägger mig.

Godnatt!

En dekadent jul, men ändå god, önskar Yoda och jag!

2011-12-24T02:14:00.001+01:00

Glömskan faller inte och den ger oss leénden. En inre tillfredsställelse av familjen, kärleken, glädjen, värmen och mysigheternas klimax av mysigheter. Njutbarhetens femetta. Glada dagar som spatserar fulländat tondött. Belåtenhetens glansdagar och guld, guld, guld. Alla ska vara glada, generösa, kärleksfulla och några kanske fulla av någonting annat. Dessa rackare!

Nåväl, helig har denna stund varit i mina dagar. Så alltid. Så alls inte nu. Tyngden kväver traditionen. Allt är bara ett jippo. Ja för helvete Jesus, se vad du har gjort! Ingen bryr sig om dig, ingen känner till grunden för firandet av denna högtid, ingen känner för helsike längre till dig!

Vi firar ensamhet, mord, svält, fattigdom, depression och misär av den enda anledning att inte göra sin avkomma till främling. Vi stämmer in, och höjer våra glas för kapitalismen och dess fullständiga seger!

Julen är inte röd.

Julen är inte vit.

Julen är blå, jääävligt blå.

Böjer mig ner på knä..

2011-12-21T01:35:00.001+01:00

Natten går vidare. Sömnen avböjde beslutsamheten. Bredvid mig ligger Gudson och andas tyst. Bredvid honom ligger hans far tillika min svåger och snarkar högt. I deras själar berättas drömmarna. I min ingenting. Grubblerier. Grubblerier. Grubblerier.

Jag tänker på min framtid. Hur jag vill att den ska se ut. Hur jag tror att den kommer se ut. Hur jag vet att det finns saker jag så gärna vill ändra på.

Jag vill tillbaka nu. Fast på ett annat sätt som jag vet skulle fungera så mycket bättre. En lösning för alla problemen som var. Jag har bestämt mig. Det omöjliga övervinner aldrig önskningen. Och en sådan här sak är värd att kämpa för. Likaväl som den är värd att dö för.

Hade det inte varit så fasansfullt dyrt hade jag kommit till dig nu. Oavsett vad du säger eller skulle ha sagt. Du skulle se mig på knä, du skulle se mig le, du skulle se mig kär.

Jag mår inte dåligt. Det värsta som kan hända har ju ändå redan hänt. Och det kan jag genomleva.

Simone, jag bryr mig inte om hur fel detta kanske är, men jag saknar dig. Jag vill vara med dig. Hela tiden. Ingen är ens i närheten av så underbar som du är för mig. Och vi vet båda att jag också kan vara världens bästa..

Det finns någonting speciellt mellan oss.. Som övervinner allt jag tidigare upplevt. Och jag vill tillbaka till det.

För att behålla det. Inte för att åter ruinera allt.

And soon, I enter the stage!

2011-12-19T23:06:00.000+01:00

"Det är bara macho-skit att inte kunna acceptera att kvinnan har haft ett liv före en själv."
Ett otroligt bra citat hämtat ur filmen "Tomten är far till alla barnen" som jag hastigt hoppade igenom på Youtube.

Samtidigt håller jag på att lära mig en av världens absolut bästa låtar på gitarr. En suveränt bra gitarrlåt, och nu går det faktiskt riktigt bra. Eller, jag hittar rätt, kan de flesta ackorden, och får ibland till det lite här och var så att det låter riktigt bra. Dock är jag fortfarande på tok för långsam för att kunna riva av låten så att någon känner igen vilken det är. Men det spelar mindre roll just nu. För snart så, snart så, snart så sitter den!

Och så avslutar vi kvällen med en liten, fantastisk rad ur låten "My Heroine" av Silverstein. Förövrigt tog det ända tills nu innan jag la märke till att låten heter "My HeroinE", med E om det inte framgick tydligt redan, istället för som jag alltid trodde, "My Heroin", vilket jag länge tyckte var en av världens bästa titlar. Men jag har ändå alltid sett att det stavas med E på slutet, och jag vet skillnaden mellan heroin och en kvinnlig hjälte, eller hjältinna rättare sagt, men ändå har jag alltid fått för mig att det var heroin.
Kanske för att jag ville att den skulle heta så. Hur som helst. Nu är det nog med det.

"You taught my heart, a sense I never knew I had
I can forget, the times that I was
Lost and depressed from the awful truth
How do you do it?
You're my heroine!"

Hur jag önskar

2011-12-19T15:25:00.000+01:00

Korta dagar är lång tid. Att finna ting är en evig process. Att vilja gå bakåt är av ondo. Svarta ränder håller mig tillbaka. Om man vet vart man vill, varför tar man då aldrig enklaste vägen? Kanske är utmaningen det egentliga målet?
Om, om, om.. dessa om. Jag vet att jag ska sluta tänka så. Även Om det är svårt.. Just nu..

Sekunder upp, sekunder ner.
Att såra någon var det sista jag ville.

Allt för mig

2011-12-19T04:07:00.001+01:00

What is worthwile in the world, if you can't be with the one you love..

Försöker febrilt lära mig min första låt på gitarr. Det går sakta framåt, mycket sakta. Jag fylls i tankar, själ och hjärta med vemod. Jag hade inte behövt vara här. Jag hade inte behövt allt detta. En sekund av förlorad kontroll och allting blir ödslig förändring. Nu ångrar jag så mycket. Speciellt min kallhet och fullständiga avsaknad för empati. Sorgen fick sin tid, den var rapp, men den fick sin tid. Sen var allt bara bra? Eller?

Ja, faktiskt. Men så kom du i en dröm. Och den väckte mig. Det var som om du talade till mig. Jag har aldrig kännt en sån här otrolig saknad tidigare. Just för att jag vet att den är förgäves. För att jag vet att du har gått vidare. För att jag aldrig kommer få känna din närhet, hålla om dig, känna din lukt, röra din kropp och låta våra läppar mötas så som en aldrig tidigare likvärdig synkronisering. Allt har blivit passé.

Det grämer mig. För det finns inga löften kvar från mig att ge. Jag kan dom inte.

Även om jag går framåt i mig så är det förudmjukande att du inte längre finns ibland mig.

Förudmjukande för att jag stängde porten fullständigt. Ville göra det lättare för båda parter genom att bete mig idiotiskt. Hänsynslöst. Respektlöst. Bara dåligt...

Jag ljög i varje fall inte. Någonting av det som jag trodde om mig själv som stämde. Allt det jag sa till dig, om hur mycket och varför jag älskade dig, det var det ärligaste som nånsin kommit från Johan Widmark.

Nånsin...

Peace and Love, ge mig!

2011-12-18T15:39:00.001+01:00

Dropkick Murphys till Peace and Love i sommar och jag tror jag svävar ståendes. En bättre akt kunde jag nog inte föreställa mig. Möjligtvis om det var Morrissey, Bruce Springsteen eller Paul McCartney eller något sånt. Men det här kommer bli guld!
Och trots att det inte är många band de har gjort klart med, så finns det några pärlor som jag redan är sugen på.

Kent och Lars Winnerbäck är inte mina favoriter direkt, men de är ju på något sätt det största vi har i Sverige just nu. Helt klart något man får se så länge det inte krockar med något bättre. Gamla Wolfmother är legendariska och har gjort ett par härliga låtar, liksom Deportees och Hardcore Superstar.
Hoffmaestro och Skrillex hade gärna bara kunnat dra åt helvete för min del. Men det finns ju tyvärr andra människor än mig själv i denna värld och en del av dem uppskattar sådan skit. Bara att acceptera.

Och det här är långt, långt, långt ifrån allt. Snart kommer ännu fetare och bättre bokningar och då kommer jag gå under.

Mina drömbokningar;

Dropkick Murphys - (X)
Morrissey - Även om han var på Hultsfred i somras så känns denna bokning inte helt osannolik.
Flogging Molly - Med tanke på att Dropkick har bokats så känns Flogging mindre trovärdig. Men ändå inte omöjlig.
Sum 41 - Detta är en headliner. Förmodligen otroligt svår. Men jag tycker ändå inte att det borde vara en omöjlighet.
Green Day - Här har vi däremot någonting riktigt omöjligt. Green Day är på tok för stora för P&L. Eller? Nej, det är de nog inte. Men skulle vara fantastiskt givetvis. Har velat se dem länge.
Danko Jones - Inte alls omöjligt. Dock lirar de på Sweden Rock (eller blandar jag ihop dem med en annan festival nu?) i år, vilket givetvis gör det mindre aktuellt.
W.A.S.P. - Har jag velat se ända sedan P&L hade sin fantastiska line-up 07 eller 08, W.A.S.P. var där, men allting sket sig och jag kom inte iväg. Har gjort en av världens bästa skivor i "The Crimson Idol".
Tom Petty and the heartbreakers - Lirar iofs i Sverige i vår, men varför skulle de inte kunna komma tillbaks till sommaren?
Linkin Park - Lite som Green Day, så otroligt stora att det är svårt att tänka sig att de kommer. Men det hade ju varit helt amazing, inte sant?

Vem sa Hey?

2011-12-18T08:07:00.000+01:00

Oj, det har visst redan blivit morgon. Och här sitter jag bara och skriver. Halvvägs in i föregående inlägg tänkte jag "varför skulle jag göra det här?". Men samtidigt kunde jag inte med att bara radera allting. Och att spara för att fortsätta vid senare tillfälle är inte min grej. Antingen har jag det, eller så har jag det inte. Och nu hade jag det, eller kanske inte riktigt.

Men ändå. Imorgon blir det första gaynighten på en lång lång tid. Magisk magi.

Thåströms karriär i betyg

2011-12-18T08:02:00.000+01:00

Det har ju sedan en tid tillbaka varit klart att Thåströms nya album kommer släppas den 15 februari. Titeln är "Beväpna dig med vingar". Den klart bästa titeln mannen haft någonsin på en platta. Förväntningarna är höga och jag tror att denna kommer höra till hans absolut främsta när hans karriär sammanfattas. Det är i varje fall den känslan jag får. Betydligt bättre än senaste skivan "Kärlek är för dom", som var en otrolig besvikelse.Så lagom till att nya plattan snart kommer, kommer jag här betygsätta samtliga album och låtar ända från Ebba Grön till idag. Live - och samlingsskivor kommer jag undvika, såklart.

EBBA GRÖN
1979 - We're only in it for the drugs WWWW

1. We're only in it for the drugs No.1 WWWW
2. Totalvägra WWW
3. Jag hatar söndagar WW
4. Vad har jag gjort? WWWW
5. Sno från dom rika WWWW
6. Beväpna er WWWW
7. Det måste vara radion WWWW
8. Folk bits WWW
9. Flyger WW
10. Schweden Schweden WWWW
11. Pervers politiker WWW
12. We're only in it for the drugs No.2 WW

- Aggressiv och proppad med provocerande texter. Spår 4,5 och 10 är tre favoritlåtar som står mig mycket nära. Sen har vi ju givetvis singlarna, de magnifikt perfekta punklåtarna på spår 1, 2, 6 och 11. En klassisk skiva som blivit utnämnd till Sveriges andra bästa någonsin, efter Jakob Hellmans klassiker "...och stora havet!".

1981 - Kärlek och Uppror WWWWW

1. 800grader WWWW
2. Mamma pappa barn WWW
3. Stockholms pärlor WW
4. Alla visa män WWWW
5. Svart & vitt WWWWW
6. Mental istid WWWWW
7. Till havs WWWW
8. Turist i tillvaron WWWW
9. Slicka uppåt, sparka neråt! WWW
10. Mord i mina tankar WWW
11. Hat & blod WWWWW

- Förmodligen min absoluta favorit när det pratas Thåström och hans gamla band. Spår 6 är så äckligt bra att jag kan gråta när som helst. Spår 5 är otroligt underskattad och jag förstår inte varför den aldrig finns med på några samlingsskivor. Första spåret är väl förmodligen den mest kända tillsammans med "Staten och kapitalet". Nummer 11 är en utmärkt skildring om livet i förorten, och vad man gör för att finna någon sorts sysselsättning överhuvudtaget.

1982 - Ebba Grön WWW

1. Flyktsoda WWWWW
2. Uppgång & fall WWWW
3. Heroinister & kontorister WWW
4. Stopp! WW
5. Die Mauer WWWWW
6. Musketör W
7. Het choklad WW
8. Handgranat...ge sig totalt WWW
9. Kärlek é stark W
10. Tittar på TV WWW

- Otroligt ojämn skiva! Spår 1, 2 och 5 hör till Ebba Gröns mästerverk, men här finns också de absolut sämsta. Att man tog in punkikonen Stry Terrarie i bandet gjorde nog många glada, men jag har otroligt svårt för hans musik. Det är han som skrivit och framför 6 och 9, som jag inte förstår mig på alls. Nummer 4 har kanske den sämsta Thåström-lyriken nånsin och nummer 7 känns tjatig. Men tack vare de fantastiska låtar jag nämnde i början, så ger jag plattan 3 Widmarkare.

IMPERIET
1983 - Rasera + Mini-LP WWW

1. Det glittrar WWW
2. Dekadenser WWW
3. Kickar WWW
4. Kriget med mig själv WWWWW
5. Gigolo blues WWWW
6. Jag kan inte leva utan dig WWW
7. Rasera WWW
8. Tusentals händer WW
9. Vita febern WWWW
10. Sjung inte falskt WWWW
11. Silver, guld och misär WWW
12. Kom ihåg (den fria världen) WWWW
13. Guld och döda skogar WW
14. Blå från Berlin WW
15. Kontroll i Stockholm WWW
16. Höghus, låghus, dårhus WWWW

- Man märker snabbt hur punkigheten håller på att försvinna, man märkte det redan vid andra Ebba-albumet, och deras sista skiva hade nästan helt och hållet gått över till rock. Här är det möjligtvis nummer 7, 11 och 15 som kan liknas vid någon form av punk.
Det finns inga större hits på denna platta, det skulle väl isf vara nummer 3 och 4, kanske. Men det finns flera oslipade guldkorn som jag bara älskar här. Som 2,5, 9, 10, 12, 15 och 16. Nummer 4 har en av de absolut bästa texterna Thåström skrivit. Och nummer 6 är en av ytterst få Stry-låtar som jag tycker är riktigt bra. Han lämnade bandet efter denna skiva.

1985 - Blå himlen blues WWW

1. CC Cowboys WWWW
2. Århundradets brott WWW
3. Surabaya-Johnny WWWW
4. Holländskt porslin W
5. Tonårs-Jesus WW
6. Blå himlen blues WWWWW
7. Fat city WWW
8. Moderna män WWW
9. Fred WW

- Jag vet inte riktigt vad det är, men jag har aldrig riktigt älskat sista låten här. Den tilltalar mig inte riktigt. Det är en Mikael Wiehe-låt, men jag gillar Wiehe så det har inget med det att göra. Nummer 4 är helusel. Nummer 6 däremot, tillhör också en av de absolut bästa. Där är allting rätt. Bara så otroligt bra. Första spåret kan vi ofta höra än idag på Bandit Rock och är väl tillsammans med "Du ska va president" Imperiets riktiga paradnummer.

1986 - Synd WWWW

1. Österns röda ros WWWW
2. Cosmopolite WWWWW
3. Dum dum dollar djungel WWW
4. Saker som hon gör WWWWW
5. Vykort WWWW
6. Tennsoldat och eldvakt WWW
7. Bibel WWWW
8. Offret WWWWW
9. Innan himlen faller ner W
10. Märk hur vår skugga WWWWW
11. Balladen om briggen Blue Bird av Hull WWWW

- Om man bara hade kunnat skippa nummer 9 så hade plattan varit fullkomligt perfekt! På "Blå himlen blues"-skivan började Imperiet alltmer dra sig in på en mörkare ton och djupare texter. Här slår man ut det på ett majestätiskt vis. Detta är en av de mest deprimerande skivor jag nånsin har hört. Och då har jag lyssnat en hel del på "The Smiths". Nummer 4 och 8 är kanoner utan dess like! 1,2, 7,10 och 11 likaså. Att tonsätta Bruno K Öijers dikt som spår 5 är genialiskt.

1988 - Tiggarens tal WWW

1. Jag är en idiot WWW
2. Du är religion WWWWW
3. Party WWW
4. Kanonsång W
5. Ballad om en amerikansk officer WW
6. ...som eld WWWW
7. I hennes sovrum WWWWW
8. Kung av jidder WW
9. Tiggarens tal (jag vill ha allt) WWW
10. Erotisk politik WWWW
11. ...när vodkan gjort oss vackra WWW
12. I hennes sovrum - Elektrisk version WW

- Imperiets sista skiva påminner en hel del om "Synd" när det handlar om melodi, djup och sound. Däremot är låtarna klart sämre. Nummer 4 vill jag inte ens nämna, att spela in den låten är så bisarrt så jag inte vet vad jag ska säga. Nummer 2 och 7 är de absolut bästa.

THÅSTRÖM SOLO
1989 - Thåström WWW

1. Ståaldrigstill WWW
2. Hon o han WW
3. Djävulen o jag WWWW
4. En perfekt värld WWW
5. Pang boom krash W
6. Varför är du så tyst WWWWW
7. Alla vill till himlen WWW
8. Döden i schlager SM WW
9. Karenina WWWWW
10. Mästaren o en iskall Margarita WWW
11. I en spegel som jag har WWW
12. Flicka med guld WWWWW

- Första soloplattan lyfts ordentligt upp av tre ballader, 6, 9 och 12. I övrigt märker man att Thåström lämnat den mörka och dystra tonen från sista tiden med Imperiet. Istället går han mot något slags experiment-håll där han kör med trummaskiner och lite mer melodier i låtarna. Texterna varierar, allt från magiska som i 1,3,6,9 och 12 till rena smörjan som tex albumets första singel, spår 5. En helt klart bra skiva trots allt. Värd att lyssna på.

1991 - Xplodera mig 2000

1. Radio Thåström WWW
2. Ich liebe dich WWW
3. Elektrisk WWWW
4. Elvis Presley för en dag WWW
5. King kong WW
6. Miss Huddinge-72 WWWW
7. Alla har fel (igen) WW
8. Xplodera mig WWWW
9. Fuzzbox WWWW
10. Ballad i p-moll WWW

- Man kan ju minst sagt säga att denna plattan är så olik allt annat Pimme gjort som det bara går. Han började visserligen experimentera något i föregående skiva, men här är det otroligt mycket maskiner som ljuder. Thåström bodde i Amsterdam när denna platta spelades in och han ställde under denna period upp på intervjuer där han faktiskt var riktigt social och glad (tänker främst på Kosmopol-intervjun). Någonting hade hänt Thåström. Jag hade en period där jag bara lyssnade på låtarna från denna skiva och har nog haft alla låtarna som favoriter vid olika tillfällen. Gjorde ingen större kommersiell framgång och ingen av singlarna som släpptes nådde inte de framgångar som tidigare.

PEACE, LOVE AND PITBULLS
1992 - Peace, Love and Pitbulls WW

1. (I'm the) Radio King Kong WWW
2. Do the monkey (hitch hike to Mars) WW
3. Dog church WW
4. Be my TV WWW
5. Reverberation nation WW
6. Elektrik 93 W
7. What's wrong WW
8. Nutopia WWW
9. Futurehead WWW
10. This is trash WWW
11. A. Psycho WW
12. Do the monkey (Remix) W

- Thåströms tredje band är förmodligen i mitt tycke det sämsta. Musiken är hård, brutal och för att citera Pimme själv "för ett jävla oväsen!". Thåström har själv många gånger uttryckt att han ogillar svenska artister som sjunger på engelska då det inte låter lika äkta. Och det kan man ju lugnt påstå när det gäller honom själv. Texterna är tunna och väldigt blaha-blaha.
Nu är inte Peace, Love and Pitbulls ett band jag lyssnat på särskilt mycket. Men de har ett gäng låtar som är bra, men tillsammans utgör de inga större upphetsningar hos mig.

1994 - Red sonic underwear WW

1. Itch W
2. Das neue Konzept WWW
3. Warzaw WWW
4. 2000 ways of gettin' drunk WW
5. G.O.D. (On vacation) W
6. Animals WW
7. His head is spinnin' off WWW
8. Good morning W
9. War in my livin' room WWWW
10. Discussing the artist of pain W
11. Pig machine W
12. Skinny and white W
13. The other life form WW
14. The complete guide WW
15. Endless masturbation WWWW

- Här finner vi två av bandets absolut bästa låtar, 9 och 15. I övrigt är det inte mycket att säga om denna plattan. Inget mästerverk helt enkelt.

1997 - 3 WW

1. Black dog bliss WW
2. Kemikal WWWW
3. Caveman WWWW
4. Celebration W
5. Satellite Lullaby W
6. Zeroes and ones WWW
7. Move like a Menace, Part 1 W
8. Youth WW
9. White white white WWW
10. Monster song W
11. Takin' war out of men WW

- Nummer 3 är bandets absolut bästa låt. Spår 2 är också bra. Likaså 6 och 9. Annars är det mest bara skräp här. Jag vet inte, jag förstår bara inte riktigt musiken. Aningen för hårt kanske.

THÅSTRÖM SOLO
1999 - Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal WWWW

1. Från himlen sänt WWWW
2. En vacker död stad WWWW
3. Hjärter dam WWW
4. Ingen neråtsång WWWWW
5. Två + två WW
6. Städer när jag blöder WWWW
7. Suverän WWWW
8. Precis som ni WW
9. Ingenting gör mig WWWW
10. Psalm 99 WW

- Tillbaks som soloartist igen och här hittar han rätt direkt. Den tunga musiken hänger kvar en smula från tiden i Peace, Love and Pitbulls, men på svenska är han som allra bäst. Flera riktigt blytunga låtar, som nummer 4 exempelvis. Att Thåström själv kallar den låten vedervärdig är för mig en gåta.

2002 - Mannen som blev en gris WWWWW

1. Släpp aldrig in dom WWWWW
2. Ungefär såhär... WWW
3. Höghussång WWWW
4. Ännu mera gift WWW
5. Kaospassageraren WWWWW
6. Bara när jag blundar WWWW
7. Hål WWWW
8. Sån WWWW
9. Så kall så het WWWW
10. Aldrig nånsin komma ner WWWWW

- Fantastisk och magisk på alla sätt. Är mycket lik sin föregångare men betydligt bredare. Första låten är utmärkt. Nummer 5 en otroligt underskattad slow-tempo-låt som gnuggar sig in i själen med sin djupa och mycket diffusa text. Nummer 9 är en gammal Stry låt som Thåström givetvis gör betydligt bättre.

2005 - Skebokvarnsv. 209 WWWW

1. Brev till 10:e våningen WWWW
2. Söndagmåndagsång WW
3. Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce WWW
4. Fanfanfan WWWW
5. Främling överallt WWWW
6. The Haters WWWW
7. Sönder boulevard WWW
8. När muren föll WW
9. Stjärna som är din WW
10. 619 kilometer WW
11. Om Black Jim WWWWW

- Här har Thåström lämnat rockmusiken bakom sig och inriktar sig på att göra upp med sitt förflutna. Flera låtar handlar om tiden när han var ung, om att åldras, om hans förebilder och brustna relationer. Otroligt vass. Det är flera spår här man kan varva gång på gång på gång.

2009 - Kärlek är för dom WW

1. Kort biografi med litet testamente WWWW
2. Långtbort WWWW
3. Tillbaks till Trehörnsgatan W
4. Som tåg av längtan WWWW
5. Den druckne matrosens sång WWWWW
6. Axel Landquists park WW
7. Kärlek är för dom W
8. Över sundet W
9. Linnéa WWWW
10. Men bara om min älskade väntar WW

- Visst, det finns bra låtar med. Men detta känns som en blek uppföljare till Skebokvarnsv. 209. Nummer 10 är en cover på Nationalteaterns översättning av en gammal Bob Dylan låt. Den blir inte direkt bättre. Titelspåret är hejdlöst platt. Förskräckligt dålig. Likaså nummer 8 som handlar om Regina Lund. Bara tanken på att de två var ett par får de flesta av Pimmes fans att få kväljningar. Nummer 5 däremot, är en helt perfekt tolkning av Dan Anderssons perfekta dikt.

ring mig när frosten tynat

2011-12-17T19:46:00.003+01:00

Jag var så säker på att det värsta passerat. Bortsett från en kväll/natt har jag inte tyckt det här varit det minsta jobbigt, tvärtom. Jag har njutit över frihetskänslor och att påbörja ett nytt liv. Men när jag vaknade denna morgon hade drömmarna plågat mig rejält. Drömmar om hur det var när det var så extremt jävla bra! Drömmar om hur vi på något sätt ordnade upp allting på bästa sätt och påbörjade en ny fantastisk epok där vi var kärast i hela världen.

Nu känner jag mig vemodig. Dessa känslor vill jag inte ha. För jag vet att det inte finns någon som helst chans i världen för att det ska bli vi igen. Den fanns, för mig fanns den, ända tills de for. Då visste jag att intresset från hennes sida var dött. Och det är en alltför lång tid där vi inte kan tala med varandra, att jag med största säkerhet gått riktigt, riktigt långt långt bort ifrån henne..

Sorgligt. Tråkigt. Onödigt. Fast det blir förmodligen jätte, jättebra!

Livet i allmänhet

2011-12-15T16:11:00.002+01:00

Någonting är inte riktigt som det bör. Jag vet inte vad det är. Någonting evakuerar mig. Förtär mig och stoppar upp mig. Som en imbecill i en kuvös. Rätt upp och ner. Synderna, synderna, synderna.. Jag behöver er! Fina, söta, rara, älskade! Det är svårt. Otroligt. Men vad ska man göra när man inte har rättigheten. Bara glömma och gå vidare?
Jag hatar det uttrycket. Man går ALLTID vidare, oavsett om man går bakåt. Herregud. Och att glömma, det gör man ju aldrig. Inte sånt. Inte en sån sak. Det som jag i åratal har försökt förtränga dyker alltid upp igen plötsligt och chockerande.

Det där har jag gjort. Det där trodde jag inte om mig själv. Men då hade jag redan gjort det.

Kärlek är överskattat, helt klart. För vad är den värd? Egentligen? I nutida levnad existerar inte fungerande, långvariga förhållanden. Vi ska alla dela oss så småningom. Och vad är det värt då, egentligen? Då önskar man att man aldrig träffades. För det dödar en. Verkligen.

Så går man vidare och glömmer genom att direkt åka bort och direkt börja ligga med andra. Bara för att man känner att man måste. Bara för att få känslan att man är fri.

Hysteriskt horiga är vi. Vi är slynor som låter upphetsningen styra våra liv. Det är samhället vi har att skylla på. För så har det inte alltid varit. Det är inte vår natur.

Det är någonting annat...

Jag hör smällar och JO, det smäller!

2011-12-15T00:15:00.003+01:00

Back in the city. Jaha. Det trodde jag inte. Aldrig tillbaka hit igen, tänkte jag. Men nu har det hänt. Fast även om detta är en ytterst vidrig stad, så är det en uppgradering mot Svenshögen. Vidrigaste stället på jorden. Skulle kunna skriva en bestseller om hålan. Men det struntar jag i. Än så länge.

Förövrigt har jag blivit tokdissad nyligen. Förstår inte varför. Allting var så spännande, roligt och upplyftande. Plötsligt dog allting. Kanske trodde hon jag var för seriös. Kanske har hon fått höra någonting om mig av en person som är duktig på att väva lögner. Kanske blev hon rädd och tänkte vad jag är för en idiot. Kanske var jag för på, fast det var inte riktigt så heller. Kanske tänkte hon ingenting...

Världen går vidare..

I've seen this happen in other people's lives, and now it happening in mine

2011-12-12T15:17:00.001+01:00

Jag trodde jag var idioten, den som ruinerade allt. Men alla människor argumenterar för min sida och där sitter jag och försvarar henne. Så borde det inte vara.

"Hon kan inte behandla dig så och sen skylla på dig för att du gjort något dumt EN gång. Om hon inte kan förlåta dig för det, är du värd någon bättre!"

"Men..."

Ja, kanske. Så istället för att göra situationen än värre genom desperata påtryckningar valde jag att fullsändigt avleda henne. Vara otrevlig, elak och spydig. Tänkte att, då kommer hon över mig fortare och då känns det mer rätt att det blir som det blir nu.

Men jag vet inte. Kanske ett idiotiskt drag. Jag bryr mig fortfarande om henne. Extremt mycket. Även om jag vet att hon målar bilden av mig som ett monster för sina vänner.

Jag saknar just nu ingenting av det livet.

Jag är värd bättre, för jag vet att jag kan vara den bäste!

Och varför jag gjorde som jag gjorde har jag kommit underfund med nu. Jag var sändigt så extremt rädd för att det skulle hända. Att jag skulle flippra ur och bara göra det. När man tänker på det sättet så inträffar det förr eller senare. Så har det varit med många saker i mitt liv. Så när provokationerna ökade och jag fick panik och såg bilden av mig instängd i en låda, så föll det mig bara in.

Att göra det sista jag kunde föreställa mig.

Lämnad och lycklig

2011-12-10T22:45:00.002+01:00

Det är konstigt. Hur allting så fort kan vända. Från jobbiga tider med ett sargat förhållande, till nybliven singel och lyckligare än på evigheter. Är det möjligt? På riktigt? Eller ren och skär inbillning? Jag vet inte. Men jag har en teori.

Efter att Simone gjorde slut med mig hamnade jag i ett chockerat och nedstämt tillstånd. Men jag var aldrig riktigt nere över det. Tills för några dagar sedan, då jag fullständigt slogs av panik, gjorde några sista desperata försök till att få tillbaka henne, och till slut somnade i en misär utan dess like. Jag vaknar upp, känner mig helt okey. Tomhet, men mår hyfsat bra trots omständigheterna. Och på den vägen var det. Sakta men säkert har jag lyfts upp mer och mer..

Jag tror det beror på mitt behov av förändringar. Jag behöver stora förändringar i mitt liv, och det har jag varit utan i flera år nu. Därför har jag mått sämre och sämre. Livet har sett likadant ut dag ut och dag in och det klarar jag inte. Resan till Indien skulle bli den förändringen, tänkte jag. Men nu hände det istället en vecka tidigare, och istället en något "negativare" förändring.

Samtidigt är jag fylld av positiva saker som jag vill göra. Jag har inte känt mig så här fri på länge. Jag kan göra vad jag vill, behöver inte ta hänsyn till nån eller något. Jag kan flytta över hela världen, vilket är en sak som ligger väldigt högt upp på min önskelista, och jag kan träffa precis vem fan jag vill!

Detta var precis vad jag behövde. Och nu vill inte heller jag, för någon chans i hela världen, att förhållandet "räddas".

Aktuellare än nånsin, och otroligt passande

2011-12-08T17:14:00.002+01:00

Förstår inte varför det inte går att lägga upp videos från tuben här längre. Istället länkar jag på det gamla hederliga viset. Denna låt är ofattbart träffsäker i dagsläget.

http://www.youtube.com/watch?v=stblMXOwtmw

Vackra, kalla händer...

2011-12-08T13:01:00.001+01:00

Sorgen har lagt sig och livet puttrar framåt på igen. Möttes av ett roligt besked som jag inte längre kan dela med den som,efter mig, hade blivit gladast. Mitt liv gör plötsligt drastiska framsteg och jag mår genast bättre av det. Jag är på uppgång, det har jag varit en tid faktiskt, ganska obemärkt, tills fysiska hinder plötsligt poppade upp. Det tog allt från mig. Mitt hem, min familj, min semester.

Kvar står jag i ruinernas och ängslighetens stad och funderar för mig själv.

Det är okey att slå någon, hur mycket som helst och överallt. Slänga saker går också fint. Men att slå tillbaka, en enda gång, det är syndernas förfalskning av verkligheten!

Ärligt

2011-12-06T22:28:00.001+01:00

Katter kommer, katter går. De är överallt. De väcker mig mitt i natten med blötnos och då blir det för mycket. Tom med gamla gamling till katt kom in till mig, han som alltid gömmer sig för alla andra numera. Fast han fräste efter en stund och sprang.

När jag började detta inlägg kom Toker in. Nu har han gått och in kom iställe Chili. Som pluffs hoppa upp till mig i sängen, spann och var kelig, och precis nu hoppade hon tvärt iväg mot fönstret.

Ja, ja..

Att hata sig själv är givetvis aldrig bra. Det har jag gjort för mycket i mitt liv. Samtidigt som jag nu faktiskt har en värdig anledning till att hata mig själv, så slutar jag med det. Å ena sidan ser jag en man som gjort något mot den jag för allt i universum skulle göra allt för att beskydda. Jag vill slå ihjäl den mannen. Å andra sidan ser jag en man som slutar titta i backspegeln, som börjar se positiva saker hos sig själv och som vill leva ett bra liv, så bra så bra det går det går.

Jag fattar bara inte. HUR kunde det hända? VARFÖR skulle det ske? Jag tillhör numera en grupp människor som jag under hela mitt liv avskytt. Det gör jag fortfarande. Och nu är jag en av dem.

Men otroligt övertygad om att det blir ett kortvarit medlemskap där. Annars kommer jag slå ihjäl den mannen. Och det ska inte få hända. För den mannen vill ingenting mer just nu än... Leva...

laleh

2011-12-02T23:34:00.002+01:00

Jag har nog sagt det tusen gånger, men det måste sägas igen. Laleh är förmodligen Sveriges bästa artist just nu. Håller henne faktiskt högre än Thåström. Dock ska sägas att Thåström inte på något sätt gör vidare väsen av sig just nu, han är la i sin dvala som han gömmer sig i 3-4 år innan han blir aktuell med ny platta.

Men Laleh.

Hur kan man vara så bra?

Kräk

2011-12-02T23:01:00.003+01:00

Otroligt tungt att det i de senaste veckorna uppstått flertalet dagar där min mage mår lika bra som halsen när man röker muskot. Jag börjar känna mig söndrig, smulig, fullständigt hackad och ohållbar. Hur länge ska det här hålla på? Snart reser jag ju bort, kommer alla timmarna uppe i luften bestå av kräkljudsunderhållning för medpassagerarna? Precis som jag fick lyssna till på tåget från Stockholm för några veckor sedan och tänkte "tänk om det var jag". Knökfullt tåg, pinsam tystnad.

Fast vad spelar det egentligen för roll? Alla mår vi väl dåligt ibland. Alla är vi med om situationer vi helst skulle glömma. Har man den rätta mentaliteten övervinner man precis vadfansomhelst. Men ändock sitter jag och tycker synd om mig i förväg, för nu mår jag bättre än jag gjorde de 2-3 timmar imorse där jag spydde konstant tills gallans galla sedan länge var väck, för om någon dag kommer det återupprepa sig. Så här kan det ju bara inte ta slut utan vidare.

Lurad, blåst, bedragen

2011-11-30T20:50:00.003+01:00

Sitter och känner mig lurad av sajten fotbolldirekt.se. De går ut med ett så kallat "Julklappserbjudande", nämligen matchen Milan-Inter för endast 1990 kronor. Det inkluderar 2 nätter på hotell samt matchbiljett. Låter onekligen fantastiskt billigt, och bara flygresor brukar ju inte vara så dyrt?

Jodå! Reser man just de datumen som erbjudandet gäller kostar det 2500 kr. Totalt drygt 4500 per person för en match och två nätter i Italien. Kanske är det förhållandevis billigt, men ändå otroligt dyrt för att annonsera ut det som "billigt". Trist. Jag blev ju glad för en minut.

Förövrigt så är vatten det mest överskattade av allt som är underskattat.

Haschfesterna

2011-11-29T21:31:00.003+01:00

Programmet "Så mycket bättre" är tokhyllat och jag tycker det gör sig förtjänt av det. Bästa tv-produktionen på 20 år, har jag hört. Det kan det mycket väl vara, utan att riktigt tänka igenom vad som sänts på burken under min livstid. Ifjol såg jag det inte. Jag tittar så sällan på tv. Men i år kunde jag inte låta bli så fort jag fick nys om att Laleh medverkade. Hon är en pärla som jag bara inte kan missa när chansen ges, och det är inte speciellt ofta. Att äckliga Ledin, vidrigheten E-Type och kvinnan med världens mest överskattade utseende, Lena Philipsson medverkar spelar plötsligt ingen roll. Laleh är bäst. Hon trollade och trixade och gjorde dåliga låtar med dåliga artister riktigt, riktigt bra. Framförallt Ledins gamla skitlåt "Just nu".

De medverkande i "Så mycket bättre" finns alla bland rubrikerna när man går in på Aftonbladets nöjessajt. Laleh var ledsen när de skulle klippas får. Det är helt acceptabelt och bara dundersött. Hon togs åt sidan och blev tröstad av E-Type. Det är helt avskyvärt och måste vara dunderjobbigt. Kan tänka mig att hon blev än mer ledsen.

E-Type hyllas av Jan-Olov Andersson för sitt engagerade sätt att berätta om sitt liv. Jag såg det programmet i lördags. Visst, engagerad var han. Men precis som min pappa sa när det var som mest sorg över middagsbordet i tv-rutan; "Varför har dom med sån här skit? Alla har väl varit med om något jobbigt?". E-Type pratade om sin mamma som dog när han var i 20-årsåldern. Vem, vem, vem, och vem har inte eller kommer vara med om blytunga dödsfall? Det är bara patetiskt att ha med sånt trams i TV.

Störst uppmärksamhet från min sida får ändå Mikael Wiehes rubrik. "Rökte på tio dagar i sträck". Nej men herregud så fruktansvärt. Vilken tok han var på sin tid, Wiehe!

För det första gillar jag Wiehe. Han är en legend och har givit oss en handfull av Sveriges viktigaste låtar genom åren. Han var en proggare. På 70-talet. Sveriges svar på hippiesen. Och han har rökt på. Tio dagar i sträck. Herregud! Jag vet människor som rökt på både 100 och 1000 dagar i sträck! Inte fan får dom någon uppmärksamhet.

Rubriksättaren måste vara en pryo.

Speciellt när underrubriken ser ut såhär:

"Mikael Wiehe om haschfesterna, Åren i terapi, Att överges av frun, tv-succen"

1. Haschfesterna - klart som fasen han har rökt på. Det har alla stora musiker gjort. Speciellt i de kretsar och den tidpunkt han själv härjade.

2. Åren i terapi - vilken svensk människa känner inte någon som gått i terapi?

3. Att överges av frun - det har ju ingen varit med om tidigare!

4. Tv-succen - javisst, prata ut om den! Då slipper vi se det på tv.

Kanske är det jag som är tramsig. Och det är ju tramsigt att reagera på sånt där. Men nu tyckte jag bara att det gått för långt. Dessutom är jag skrivarsugen som bara den, samtidigt som jag har mindre kontroll på hur jag skriver.

Vidrigaste/Härligaste

2011-11-29T21:21:00.003+01:00

Som en liten fortsättning på föregående inlägg;

Sveriges 10 vidrigaste personligheter:

1. Alex Schulman

2. Calle Schulman

3. Wille Craaford

4. Martin "E-Type" Eriksson

5. Carina Berg

6. Belinda Olsson

7. Jonas Gardell

8. Tomas Ledin

9. Erik Ekstrand

10. Stefan Holm

Sveriges 10 härligaste personligheter:

1. Lars Brandeby (jag tänkte bara ha med nu levande, men "Kurtan" dog såpass nyligen, och var en så genomgod människa att han förtjänar att vara nummer ett i all evighet!)

2. Lars Berghagen

3. Fredrik Wikingsson

4. Plura Jonsson

5. Laleh Pourkarim

6. Björn Ranelid

7. Andres Lokko

8. Filip Hammar

9. Ingvar Oldsberg

10. Erik Haag

Motiverar bara vid önskemål.

Sveriges absolut vidrigaste

2011-11-29T20:32:00.002+01:00

Människor är onda. Vi föds onda. En del lär sig godhet medan andra står kvar onda. Sveriges ondaste man kanske är Jimmie Åkesson. [Nej, jag har ALDRIG tyckt om honom!]. Det spelar hur som helst mindre roll nu, då vi ska kora Sveriges dummaste man (och kvinna). Alexander "Alex" Schulman. Han är inte bara dummast. Han är också vidrigast, löjligast, töntigast och fulast.

Varför?

Han är en genomdålig journalist. Om man ens kan kalla honom det. Han kritiserar och vräker ut galla på en av svensk journalistiks största legendarer, Jan-Olov Andersson, precis som om Alex själv hade varit en smula som Virtanen. Det är han inte. Ingen är som Fredrik Virtanen. Möjligtvis ligger de i samma tunna när landets "mest-hatade-och-älskade-på-samma-gång-celebriteter" ska kategoriseras och lastas. För mig är de varandras motpoler. Schulman skriver inte bra (han är tom sämre än mig, och då ska sägas att mitt självförtroende är igenbromsat i jämförelse med hans), han skriver inte om någonting bra, han är dum, en fruktansvärt dålig pappa och skriver patetiskt tramsiga böcker som exempelvis "Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött". En sk "hyllningsbok" till sin fru.

Pinsamt att någon läser den. Pinsamt att någon intresserar sig för hans skrivande. Pinsamt att någon överhuvudtaget intresserar sig över honom. Mest pinsamt att någon överhuvudtaget intresserar sig för hans fru.

Fredrik Virtanen är motsatsen till allt det där. Många har hånat mig för att jag håller en skribent som Virtanen till mina förebilder, och det kommer jag inte säga någonting om här. För detta är bara ett hatiskt inlägg riktat mot Schulmans vidrighet.

Varför jag ens nämnde Virtanen är en gåta.

Att håna Jan-Olov Andersson när man själv inte är värd ett dyft av den glamour man fått att avnjuta är bland det värsta man kan göra. Det är inte rätt, det är inte roligt, det är inte klokt.

Schulman drev tillsammans med sin lika lobotomerade bror Calle en "humorsajt" kallad 1000apor. De kallade sig "Sveriges största humorsajt". Var det egentligen någon som tyckte den var kul? Den var inte ens sådär dåligt kul. Utan bara platt, grå och fullständigt intetsägande. Jag tittade inte ofta i den ska tilläggas. Men tillräckligt ofta för att veta att det jag missade inte höll bättre klass. Jag minns ett fejkmejl de skrev till Henrik Schyffert. Med en mejladress mycket likt Steffo Thörnqvists riktiga låtsades Schulmansbröderna bjuda in Schyffert till nyhetsmorgon på TV4. Bara det är en så tröttsamt menlös idé till att göra humor av. Sedermera fick inte Schulmansbröderna komma på Schyfferts 40-års kalas. Givetvis skulle de ut i medierna och gnälla om det. Det är verkligen synd om de svenskars liv som lägger ned tid för att läsa om sånt.

Alex Schulman är också en dålig pappa. Hur kan jag veta/påstå något sådant?

Jo, man behöver inte direkt följa hur han uppfostrar sin son för att komma underfund med det. Utan en förälder som visar "Teletubbies" för sina barn är per automatik dåliga föräldrar. Schulman skrev i sin blogg (som förövrigt hade pinsamma namnet "Att vara Charlie Schulmans pappa") om att han köpt Teletubbies på DVD. Så här beskriver han filmen efter att han sett det för första gången;

"De hittade en hatt och började sjunga om hatten. Sången bestod av att någon ropade "hatt" 150 gånger och sedan var sången slut. De hittade sedan en kaka och sjöng om den på liknande sätt. När en av de retarderade varelserna sedan hittade en boll så var det inte svårt att lista ut vad han skulle ta sig till. Just det, han ropade ordet "boll" 200 gånger och försvann."

Att Teletubbies är sådär, det vet vi om allihop sedan början av 2000-talet. Att det dröjde fram till 2010 innan Alex kom underfund med det och försöker göra en rolig beskrivning av det blir bara patetiskt. Man kan tycka synd om karlen, men inte jag, jag äcklas.

Teletubbies är det mest hjärndöda barnprogrammet som existerar. Det indoktrinerar småbarn och gör de till puckon. De som ligger bakom serien är fruktansvärda monster. Precis som Alex. I sin senaste krönika i aftonbladet rekommenderade han föräldrar att ladda hem en Teletubbies-app på mobilen till sina barn. Ett gediget hjärntvätterispel. Jag tycker oerhört synd om Charlie Schulman.

Att han för några år sedan gick till angrepp mot Piratpartiets anhängare är givetvis också otroligt plumpt. Jag sympatiserar inte med detta parti, men blir hänsynslöst förbannad när han påstår att dessa väljare har "bristande respekt för upphovsrätten". Skulle jag dra resonemanget på samma låga nivå men samtidigt ha 100% mer sanning i mitt uttalande skulle det låta ungefär "Schulmans bristande respekt för yttrandefriheten".

Och sist men inte minst, att Alexander Schulman var programledare för "Paradise Hotel" förra hösten... Ja, eller, behöver jag ens kommentera det? Nej, jag tror det mesta säger sig självt där.

Jag äcklas på nobel nivå av att denne man har det utrymme han får i media för sitt uttryckslösa pladderplidder och jag hatar han grovt. Att han själv inte skulle bry sig ett råge om han någonsin skulle läsa det här, utan snarare tycka det är lite charmigt, äcklar mig givetvis mycket mycket mer.

Själv

2011-11-28T14:02:00.002+01:00

Jag kan inte påstå att jag mår speciellt bra. Kan heller inte säga vilken del av mitt liv där jag gjort det. Någonstans finns det ljusglimtar, absolut, men de dör så snabbt. Och allting kretsar kring en djup rädsla - utanförskapet. Jag kan inte hantera den. Förmodligen är jag långt ifrån ensam om den, men den har så långt jag kan minnas funnits där och det är den som vid flera tillfällen satt mig i ett rejält utanförskap. I de tidiga tonåren var den frivillig. Jag ville vara utanför. Vara någon som de andra inte är. Men jag misslyckades, och det var bara i mina tankar som jag var någon helt annan än den jag trodde. Där startades ett mentalt krig, som pågår än idag. Det har inte uppenbarats för mig förens de senaste veckorna. Hjärnan är spöket i mig. Den är förklaringen till mitt leverne. Och den gör mig så förbannat ont.

Ständigt är jag rädd för att bli lämnad. Redan som 5-6 åring litade jag inte på någon. Inte på mina föräldrar, inte på min syster, inte på någon. Det finns ingen anledning till att de skulle bära någon sorts skuld, inte alls. Det var i mina tankar som viskade att omvärlden lurar mig. De är inte de som de utger sig för att vara. De är bara ute efter att göra mitt liv så helvetiskt det går.

Jag kunde inte vara i ett annat rum än mamma eller pappa. Så fort jag var ensam trodde jag att de skulle överge mig. Varifrån det kom från början vet jag inte.

Nu sitter jag och tänker på hur situationen runt om mig ser ut. Jag beklagar mig själv för att inte ha nog med ensamtid. Jag ser mig själv från andras ögon. Och jag känner av missnöjet. Jag blev inte den de hoppades. Jag blev en mardröm.

Å ena sidan är det fult att inte besitta nog med kunskap, att inte ha höga betyg, att inte studera till ett yrke med en lön över den mediala, att inte bo flott, att inte ha båt, att inte kunna resa utomlands 2-3 gånger om året. Skulle jag ha allt det där, så hade jag varit högt respekterad. Nu har jag ingenting, och är inte intresserad av att ha någonting av det. Därför ser de ner på mig. Trots att jag är den längsta av dem alla. Mitt mål är att må bra. Det har det alltid varit. Och jag mår inte bra av att tillhöra någonting lite "finare". Jag vill bara vara jag. Och jag tycker det är helt okej.

Å andra sidan är jag lat, dum och totalt oinspirerad. De vet ingenting om mig, vad jag vet. Ändå är jag utvärderad som en idiot. Jag är inte 10 år längre, därför skrattar jag inte åt deras skämt. De kan inte ens någonsin förmå sig till att fråga hur det är. Aldrig. De är rädda för att komma i kontakt med mig eftersom dom börjar förstå att jag kan tänka själv, och att jag märker hur den jag är står längst ner på listan över den de tycker jag skulle vara. Det märktes inte minst när jag påbörjade en utbildning som var acceptabelt i deras ögon. Helt plötsligt kom det vänlighet, pratsamhet, glädje och samhörighet. Det var lika dött som det var innan efter jag hoppade av.

Jag kräver ingenting, men jag önskar att vi kunde mötas på ett bättre sätt. Istället uppmanas utanförskapskänslan inom mig att gröda än mer.

Jag har åsikter som är vänster. Det är det fulaste man kan ha, från båda sidor.

Egentligen bryr jag mig inte, men jag kan inte låta bli att tänka på det.

Tacksam och stolt är jag över att min mamma och pappa aldrig varit som dem.

En av de 81

2011-11-25T11:45:00.000+01:00

Vad vore världen utan Beatles, egentligen?

2011-11-25T10:44:00.003+01:00

När vi ändå är inne på legend-spåret går det ju onekligen att passera nyheten om att Bruce kommer till Göteborg i sommar. Större kan det faktiskt inte bli. Han är den störste av alla nu levande. Paul McCartney är givetvis en gigant. Metallica likaså. Men de är ändå så otroligt långt ifrån Springsteens kaliber. Bara Elvis skulle kunna utmana, om ens det. Egentligen.

Vi fortsätter på legend spåret. Jag har nu också nämnt Paul McCartney (som jag såg live på Ullevi 2004, nu fick jag med det också!) och då kan man ju inte annat än tänka på det största bandet genom alla tider - Beatles.

Deras storhet känner vi nog alla till. Men ändå klassificerar jag den som underskattad nu med tiden. Folk förstår inte deras egentliga storhet. Alla vet att den fanns, alla vet att de är störst genom tiderna, alla tycker dom är bra och har hört ett gäng låtar, men ingen lyssnar på dem. Så var det med mig också. Jag som är uppväxt i ett hem där det var Beatles, Queen, kanske lite hårdrock nångång, samt inget mer. Jag har aldrig sagt att Beatles var dåliga. Kanske nån gång när jag försökte provocera farsan och sa att Markoolio var en vassare sångare och låtskrivare. Men med handen på hjärtat har jag alltid gillat dem.

Och så häromdagen, blev jag sådär Beatles-sugen som man kan bli ibland. Tankade ner hela deras diskografi för att för en gångs skull lyssna på fler än de 20-30(!) listettor som finns samlade på ett album. Och jag blev fullständigt tagen av deras storhet. För den är större än störst. Jag skuggade igenom varenda låt (givetvis har dom gjort många, många fler än de som de gav ut på skiva), plockade ut de allra bästa - och då ALLRA bästa! De som bara är bra sorterades bort. Jag ville göra en liten mindre spellista med mina personliga favoriter.

Det blev 81 låtar. Helt omöjligt att krympa listan nu. Den blir inte mindre än sådär.

Tage, denna gigant!

2011-11-24T14:04:00.004+01:00

Fick en mycket trevlig gammal bok av min käre farmor för inte så länge sedan - "Tage Danielssons Samlade Tankar från Roten". Helt utmärkt. Jag har alltid gillat Tage Danielsson. Samma med Hasse. De var/är legender. Tage är unik, möjligtvis i sällskap med Claes Eriksson, på sitt sätt att framföra komik och samtidigt sprida ett djupt och ett viktigt politiskt ställningstagande. Han är en utmärkt poet, har en klockren röst (vad hade tex Karl Bertil Jonssons Julafton varit utan hans exemplariska berättarkonst?) och en mycket skicklig skådespelare/regissör.

Även fast han var märkbart vänster har han gjort sig populär även från högerhåll. Det är det inte många som har lyckats med. Möjligtvis för att högern inte lägger märke till hans underrättelser (de är ju inte lika intellektuella som vänster-människor. Det märks ju på politiken). Jag delar de mesta av hans uppfattningar och här kommer en fin, stark och rolig dikt som mannen skrivit just som ett tydligt exempel på det jag vill framföra i detta inlägg och som inleder boken jag nämnde;

Om en gräsrot kunde tala

så skulle den häva upp sin rotiga röst och säga:

"Ur djupen ropar jag till dig, o Stråt.

Hör du mig, Stråt? Det är roten som talar.

Det är ljust och fint däroppe va, Stråt?

Du festar om ordentligt när solen skiner,

det känns faktiskt ända in i roten.

Du är en riktig klorofyllkaja.

Ursäkta mig, det var menat som ett skämt.

Ehuru ett skämt med något bitter underton.

Härnere är det inte så festligt precis.

En anspråkslös lördagsmylla på sin höjd,

som man tar ut på rotsystemet.

Annars får man minsann streta och släpa

så man blir alldeles trådsliten till sist

för att pumpa opp näring till dig, Stråt,
så du kan hålla dig grönt och rakt och fint.
Och det är väl all right så länge man trivs.

Fast nog skulle man trivas bättre

om du sa nåt vänligt nån enstaka gång.

Och framför allt om du såg till

att dom inte kastar en massa kemikalier på mig

i stället för vanlig härlig koskit.

Dom där ämnena mår man inte bra av,

man blir fullständigt vissen i roten.

Men du, Stråt, du blir högt av sånt där.

Och då struntar du i mig, Stråt.

Det borde du inte göra, Stråt.

Tänk om jag lägger ner arbetet,

om man kan säga så i mitt fall.

För det är ju så att säga nedlagt från början.

Hehe.

Men då du.

Förresten behöver du inte bli högre, Stråt.

Det räcker bra som det är.

Och vad är det för fel på vanlig hederlig koskit?

Det är inte fint nog, kantänka.

Men jag ska säga dig

att snart är hela arbetsmiljön härnere förgiftad,

och då kan du gå och lägga dig, Stråt.

Du har blivit för stort, Stråt.

Som gräs är det inte nyttigt att ha pengar.

Om du åtminstone kunde tala till mig.

Du har ju så vida vyer däroppe.

Om du kunde berätta för mig.

Glädja mig.

Tänka på mig.

Och inte bara göra livet surt för mig

med diverse kemiska preparat.

Men det är väl ingen idé att be dig om samarbete.

Inte förrän roten strejkar

blir gräset slaget med häpnad.

Och inte förrän roten dör

lägger gräset två strån i kors.

Och då är det så dags.

Då kommer liemannen med sin trädgårdssax

och håller räfst med krattan

så du håller dig på mattan.

Och daggen sörjer oss i stilla gråt.

Ur djupen ropar jag till dig, o Stråt!"

Så talar kanske roten dan i ända.

Men får den något svar? Vem vet. Kanhända.

Åh, vad jag älskar språket! Fantastiskt! Genialiskt! Bara för det publicerar vi en till text av Tage. Skulle kunna skriva ned hela boken egentligen, för den är proppfull med suveränitet. Istället gör jag lite gratisreklam för den. Köp den! Jag lovar att ingen skulle ångra sig!

Tredje tankeexperimentet:

Vi tänker oss att män är kvinnor och tvärtom

Det blir inget krig i dag. Napoleon har mens.

Den ensamme blonde herrn på Osloplanet tackade nej till 179 erbjudanden om sällskap för aftonen från de 179 affärskvinnorna som tog var sin tullfri konjak till morgonkaffet.

Jarl Kulle blev alldeles till sej i trosorna.

Manliga präster ska vi inte ha, säger biskop Giertz skälmskt och svänger glatt med kjolen. Gud är god, men hon gillar inte killar.

DANS FÖR MOGEN UNGDOM

OBS! Herrar 1 glas vin o sallad 10:-

Väninnorna i regeringen utstötte små förskräckta rop när Gunnar Sträng på fredagsmorgonen kom till konseljen iförd mammaklänning. Han lugnade dem emellertid med sitt rara leende: "Det är bara på skoj, flickor. Jag fick sån lust att ta på mej nånting annorlunda." - Till och med Hennes Majestät Konungen fnissade förtjust och skakade på sitt lilla huvud så de gyllene lockarna kom alldeles i oordning.

General Synnergren inspekterade i dag trupperna iförd en förtjusande plisserad organzacreation med puffärm, och rosa pumps.

Män har ingen humor, men intuition har dom små liven.

John Wayne, hela världens lilla fästmö, vägrar att gå med i kampen för jämställdhet mellan könen. Mannen ska stå vid spisen och föda barn, och se till att hans lilla gumma är hel och ren när hon ska ut och skjuta indianskor, säger lilla John och bjuder på en hembakad finsk pinne.

En tanke

2011-11-24T13:55:00.002+01:00

Man trasslar in sig själv. Känner att "nej, nej, nej så där får man ju inte tänka!". Det är Evas synd och tuktan är för självklar! Men det finns en sentens som säger att man inte alltid kan se. Att det finns någonting inom oss som är starkare. Ett injagande av vad som skulle kunna vara riktigt bra.

Nej, och nej. Vem som helst kan inte bli min fiende. Fast tänk bara, dagslägets omständigheter, traumat, trasslet, drömmen som aldrig vill dö men ter sig ändå allt mer ohållbar.

Omställning, omställning.

Hjärtat säger något som hjärnan inte orkar lyssna på. De blir fiender. Och då blir motståndet ökat påfrestande.

Musikaliska helgon

2011-11-23T20:34:00.003+01:00

Jag vet att jag hyllat The Smiths mycket och ofta. Med all rätt. Det kan mycket väl vara så att de är världens genom tiderna bästa band. Det sentimentalt softa själförvandlande soundet, den mjuka och mycket tilltalande stämma och det genialiska textförfattande Morrissey besitter kan man dö för. Passar till varenda tillstånd och alla sorters tillställningar.

Indiemusikens grundare, stamföräldrar och Gudar. Hade jag skrivit en enda text som varit en femtedel så bra som Morrisseys, så hade jag varit en legend.

Skitsystem

2011-11-23T16:56:00.002+01:00

Klart att det skulle gå så otroligt mycket segare än vad jag förutspått. Inte nog med att jag inte hann med det tänkta tåget, mötet var också sinnessjukt onödigt. Hade lika gärna kunnat slopa hela skiten. Nu tog de 4 timmar och 45 minuter av ofrivillig tid från mig. Det är mycket tid. Jag kunde lika gärna bara ha suttit hemma och tittat på två långfilmer, och ändå ha tid för att spela 7-8 matcher i FIFA 2012.

Skitsystem. Det är ett skitsystem.

Hålors tragik

2011-11-23T10:36:00.002+01:00

Det som förmodligen är värst med att bo i en håla av hålor utan körkort är varje gång man måste åka in någonstans. Som inte är frivilligt vill säga. Till exempel som idag. Detta är en dag där jag verkligen bara skulle vilja stanna hemma. Men så har jag det där mötet, klockan 14.00, i Uddevalla. Det betyder att jag måste gå härifrån till tågstationen kvart över tolv. Stiga på tåget 12.33, som är framme 12.55, traska vidare till mötet, sitta där och vänta tills klockan blir 14. Det lär (om jag har tur) gå under en timma. Säg att det tar 45 minuter. 14.45. Går tillbaks till tåget. Tar det strax efter 15, framme i Svenshögen 15.33, och hemma igen 15.50.

Knappt 3 timmar och 40 minuter för någonting som egentligen bara tar trekvart. 3 extra timmar av mitt liv för ingenting! Det är mycket tid. Elak tid. Stackars!

Och då har jag bara tur! För om mötet skulle ta en timma eller mer så skulle jag inte hinna med tåget strax efter 3, utan får i så fall vänta tills klockan blir 4 och helt enkelt bita i mögfrukten och vara nöjd med en hemkomst 16.50.

Underbara värld!

Bloggar och drömmar

2011-11-22T22:01:00.003+01:00

Jag funderar på hur intressant det är med bloggar nuförtiden. Visst var det bara en fluga som höll nått år och gjorde några imbecilla tonårstjejer till rikskändisar. Sen gick webworld vidare. Alla skaffade Facebook och Twitter och då är inte bloggar intressanta längre. Lite tråkigt, tycker jag. Men så är det givetvis med allt. Jag minns hur jag och mina vänner förr i tiden satt på msn och frågade oss huruvida det kommer se ut när vi blir äldre, kommer vi sitta som pensionärer och skriva smileys och dra förkortningar på den tjänsten, eller kommer vi någon gång att lämna den. Svaret har redan uppenbarat sig. MSN Messengers öde gick samma väg som ICQ, Lunarstorm, Playahead, Bilddagboken, Banana Island, Helgon, Snuttis, Kamrat och alla andra kommunikationssidor har gått. Till graven.

Detsamma kommer hända med Facebook och Twitter. Någon gång. Facebook har hållt sig länge, och kommer nog sitta i ett bra tag till. Twitter lär inte hålla lika länge. Det säger min känsla och mina känslor har alltid rätt. A-l-l-t-i-d.

**********

För några få morgnar sedan vaknade jag upp med en fasansfull känsla av tomhet och chock. Jag hade drömt en mycket märklig dröm (som bara drömmar kan vara, men denna var speciell). Uddevalla sjukhus hade sprängts i luften genom ett datavirus, och jag var där. Jag dog inte, utan klarade mig med någon ynka sekund.

Hur det började exakt minns jag inte längre. Jag vet bara att jag var där, på sjukhuset, och skulle hjälpa någon fet kille att hitta rätt avdelning. Han skulle få pencillin, sa han. Jag ledde honom neråt, och direkt efter en trappa, i källaren, stod det en massa stolar där alla fick spärra sig fast och där de alla fick en maskinell spruta med pencillin. Jag hjälpte tjockisen och småsnackade med honom och någon gubbe där, när plötsligt två vaktmästare kommer in. De ser otroligt förbryllade ut. De går runt och pratar med varandra, varpå den ena säger att sjukhuset måste utrymmas, pga nånting jag inte minns vad det hette. Jag minns iaf att jag inte visste vad det var, tjockisen som satt fastspänd i stolen började i panikform försöka ta sig loss och förklarade för mig mycket snabbt att det är ett dataprogram som kan spränga byggnader i småbitar. Jag tar fart, springer ut allt jag kan. Det är halvmörkt ute och massvis av folk som redan tagit sig ut sitter en bit liten bit bort. Jag springer och springer och plötsligt hör jag en gigantisk smäll som skjutsar fram mig flygandes 10-15 meter. Jag ser hur elden sprutar ut från fönsterna och i samma moment är hela världen i stor chock.

Jag var den siste som hann ut. Chocken var enorm. Likaså sorgen och likaså ångesten. Det var totalt 6000 som miste sina liv. 200 klarade sig. Och jag var en av dem. Vi gick runt omkring där och vara bara förbryllade. På radion skyllde en av sjukhusets städerskor på chefen. Att ansvaret var hans, eftersom meddelandet inte nått ut till alla i tid. Vilket säkert var sant, inte minst med tanke på vaktmästarna som inte informerade oss direkt. Tjockisen satt fastspänd precis som flera andra i lokalen. Jag sprang bara därifrån. Lämnade dem.

Tydligen var det juletid också. Och plötsligt kommer det folk med slädar. De kommer och hämtar oss som klarat oss, och det var min syster som hämtade mig. Hon var lika chockad hon. Vi skulle hem till mamma och pappa, som bodde i ett hörn med besvärlig ingång någonstans på ett ställe jag omöjligt kan associera med någonting annat. Möjligtvis hyreshuset som står till vänster om Matakuten i Uddevalla (mittemot sjukhuset alltså). Fast det var ändå så olikt.

Jag kunde inte yttra mig överhuvudtaget. Fullständigt tagen.

Samtidigt som jag flertalet gånger efter explosionen hade kikat på min telefon, men ingen, ingen, INGEN hade hört av sig. Trots att jag visste att flera av mina vänner kände till att jag var på sjukhuset just vid det tillfället (varför jag nu skulle berätta det). Trots att det var den största nyheten i precis hela världen. Till slut fick jag ett sms. Från Sebbe. Han undrade om jag hört om det som hänt, och det sista jag minns utav drömmen, förutom massa smådetaljer som jag inte orkar skriva med här och nu, var att jag svarade att jag var den sista som klarade sig ut.

Efter att jag vaknat satte sig drömmen som en falk i ett spindelnät i min kropp och ville inte försvinna. Jag var sentimental resten av dagen och stora delar av dagen efteråt.

Jag undrar vad drömtydare skulle säga...

En bruten epok

2011-11-22T20:26:00.003+01:00

Så har den då äntligen, efter 10 års tid, övergivit oss alla. Denna otroligt orubbliga väntan på att jag dissar den magnifikt struliga datorn för att skaffa en ny. Kanske inte sådär spillrans ny, men för mig ändå fruktansvärt ny. Begagnad är ett ord vissa ibland uttalar och revalverar men som i mitt vokabulär inte ens finner en existerande synonym.

Nej, nu är den här! Dagen då världen åter gått vidare! En fin dag. Klart sagt.

Dessutom: Nytt tangentbord, ny mus och ny musmatta. Bara bildskärmen och högtalarna, som häromdagen var det nyaste i anläggningen, kan numera klassificeras i någonting kallat "äldre".

Denna fina nyhet sprider sig inom mig i den utsträckning att lekamen skriker: "FÖRÄNDRINGAR!". Och det är också vad som kommer ske. Förändringar.

Därför har jag efter en tids tänkande och även en klar övertygelse på att lämna dig, ändå beslutat att jag är dig evigt trogen, min finafina blogg.

krämer

2011-10-17T00:47:00.002+02:00

Ägg på ägg.

Hungriga nätter.

Fint, ska det vara. Fint, det är det.

Jag suger in och jag suger ut. Fantastiskt, säger han inträngd i hörnet.

Senaste tiden har jag anammat en hel del grubblerier. Oavsett om de är onda eller goda, de tilltalar mig. Ödmjukt och soft. Ibland lite feminint, så det gäller att se till så en jävel alltid står redo.

För det kan ju alltid hända, som för oss alla.

Livet, det sköra det subtila, skulle kunna vara för att finna det rätta. Det tror många, inte jag.

Tro, det är inte min grej. Jag vet mycket hellre. Fast när det gäller livet vet jag inte så mycket. Knappt ens vad jag själv har gått igenom. Eftersom jag inte vill, sånt är överskattat.

Därför är det nästan ibland lika bra att hålla sig i kragen, skinnet, nacken. Så som man bör.

Som vi alla när vi alla varje dag dör.

Bär min frukt är du snäll. Bananer, två äpplen och en kiwi.

Räcker det inte?

Ta apelsinerna också då, köttskaft!

Svump

2011-10-15T23:58:00.003+02:00

Såja. Nu har jag gjort om hela datorn. Känns fantastiskt. Som ny. Fast ändå, sjukt gammal. Som den är.

Jag är på gång, jag är på gång, jag är på gång.

Plötsligt dissar jag chrome och kör safari. Bara för att. Känns tryggare så. Orkar inte med mer krångel. Ingenting ska vara som förut, allting nytt. Allting fräscht. Allting bara på gång.

Svart flagga.

Såja. Nu har vi två katter i hemmet. Chilli och Yoda. Yoda fick heta Jafar i en halv dag ungefär. Det passade inte riktigt. Men inget namn är så legendariskt som, Jafar. Jaffa. Haffa. The Paff.

Puff Daddy.

här är en stjärna

2011-10-05T11:52:00.002+02:00

Tyskland känns fränt. Jag gillar Hamburg. Vackert, diffust, dunkelt och charmigt. Nån gång...

Här sitter jag med plötslig avsky mot Norstedts. Pissförlag. Inser dom inte vad dom har gått miste om nu, så kommer dom snart få göra det. Jag tänker inte sitta här och bara vara. Jag tänker bli en legend. Ett geni. För det är vad jag är, bara att ingen ännu har upptäckt det. Människor upptäcker aldrig sånt förens efteråt. Det är vår blinda åkomma. Plötsligt svävar jag bland stjärnorna och droppar pissdroppar på alla de som föraktat mig, förnekat mig och tvivlat på mig.

inklusive mig själv, antar jag

Jag ska ställa mig mitt i vägen, göra konkurrenterna till oskulder som försöker hitta flera nycklar. Jag ska dissekera dem och förvandla tumulten till rosliga födelsedagskalas av högsta generositet. Jag ska vandra på huvudena i skinboots och trycka in några kadaver i bålen av kvalitet grön. Jag ska krama ut det sista ur deras penisar och låta silhuetten tappa huvudet.

Förenad av sadismen. Förenad av totalitära.

Gör mig till en legend, gör mig till en ledande gestalt inom den nya generationen.
på väg, på väg, på väg

tänker på dig

2011-09-22T00:31:00.002+02:00

Jag sväljer stenar
jag vandrar på stränder och trampar snäckor
vinkar till molnen
farväl alla husen
Jag böjer mig stum inför livet
jag leker försiktigt i min ensamhet
spottar vita ljus
gömmer mig bortom repen
försöker hitta ut
stenarna väger tungt, många ton
Jag hittar kuverten
trampar i askan
jag står still
letar bevis med blicken
porrbilder från en tid där utan

Jag stirrar barrikader
längs förhängen av stål

nånstans bortom

det virvlar os i mina skor

jag suktar passion, en älskelse

regn dalar var fjärde

Jag blundar och somnar säkert där inga tåg passerar

jag kysser mig själv

söker ångesten diskret, jag söker tungor

förenklar verser i oktaver

hittar inte

HITTAR inte

sockerkick

2011-09-22T00:08:00.003+02:00

Man tittar på fotboll och inser att skadeglädjen plåstrar besvikelsen. HIF kunde vid seger i princip ha tagit hem guldet. Istället vann Elfsborg och striden tätnade en aning. Jag var förbannad, besviken och fylld med ångest då en lirare i Elfsborg precis på slutet hade helt öppet mål, men skjuter hej vilt upp på läktaren. Ingenting gick rätt med det skottet. Helt plötsligt brast jag ut i garv och tog förlusten med ro. Jag tror inte det betydde någonting speciellt ändå.

Man dricker öl och inser att den sista borde varit drucken. Plötsligt är man sig själv, man kan skratta, man kan le, man känner sig hemma och man kan göra precis vad som helst. Snacket multipliceras i tusentals och marken känns svår men behaglig. I värsta fall kunde man i alla fall bara försvinna och låta morgondagens bekymmer vara evigheter bort.

Man lockar på katten och inser att ett människoliv må vara värdefullt, men ändock så ointressant. Att skapa rörelse och liv av ingenting, eller sitta och beklaga sig över en tomhet som parat sig framåt i tidlösa rum. Bara så fylld av kärlek, bara så sprudlande glad, bara så förbaskat social med så vänliga ögon att man vill krossa tidelagen lika mycket som man förstår den.

Man tittar på sig själv och inser att ju bättre allting blir, så är man fan aldrig nöjd.

Nattsudd

2011-09-19T02:03:00.001+02:00

Koman sträcker sig vidunderligt och tankarna blir passé. Två kvinnor ligger intill mig i sängen och ändå vill jag bara blunda. Inte för att en av dem är en katt. Inte för att jag såg att klockan var för mycket. Nyss var jag pigg men nu kom skottkärregubben och sandade mig. Fullkomligt fenomenalt.

Sorgen bär tunga andetag och luften kan liknas vid en kall morgondag. Ljuslös och maktfullkomlig. Jorden är så kall, dina ord så lätta. Utanpå och på insidan.

Nu svamlar jag. Förlåt. God natt!

internet är snart borta

2011-09-18T01:49:00.002+02:00

Internet har dött. Det är inte i närheten av vad det en gång varit. Eller är det bara jag som börjar bli för "gammal"? Jag tillhör den första generationen som på allvar växte upp med nätet. I alla fall var jag väl runt 10-11 när alla plötsligt hade tillgång till det. Alla hade Kamrat, Lunarstorm och ICQ. Ingen av dom är väl direkt attraktiva nu längre? Kamrat finns kvar vet jag. Lunar inte. ICQ har jag ingen aning om. Hur som helst, livet kretsade kring internet. Telefonen, stereon och TV;ns tid var förbi. Allting skedde via nätet.

Och så har det varit.

Tills nu.

Sedan Facebook slog igenom har folk i alla åldrar börjat använda community-sajter. Men det är nu några år sedan, och Facebook börjar sakta men säkert tyna bort. Det är inte ett dugg speciellt längre. För att inte tala om bloggar, som var så hippt. I stort sett ingen sysslar med det längre. Ingen skriver och ingen läser. Twitter är fortfarande stort, men liksom ansiktsboken har även det börjat dala nedför toppen. Vart kommer alla hänga i framtiden, undrar jag? Kommer det något nytt, fräschare och coolare än FB, Twitter och Youtube? Har vi inte redan allt vi behöver?
Alla gamla forum som fanns för inte alltför längesen är alla, om inte begravda, djupt senila och existerar endast pga mirakulativa doktorer. På Flashback är det givetvis ös. Men även där har glöden sinat och blivit passerad aska.

Om man vill ha lite skönt näthäng - ja, vart fan surfar man? Gör man ens det? Jag vet inte.

Kanske är det bara något för tonåringar. Mycket möjligt. Förmodligen borde jag inte ens sitta här och reflektera. Förmodligen har jag fått för mycket av internets breda utbud under en alltför lång tid och kanske är det dags att se mer till realiteten. För det kan jag ju... Det har jag väl inte glömt...

hoppas jag.

Smash hits of the Höst

2011-09-17T23:18:00.002+02:00

Ingen höstångest för dig i år, min vän. Inte nu, när jag berättar vilka låtar som gäller denna årstid 2011. Underskatta mig inte nu, jag ligger oftast steget före de flesta när det gäller musik. Lyssna igenom dessa låtar, och du förstår precis vad det är jag talar om.

Bastards of young (The Replacements)
Bastards on parade (Dropkick Murphys)

Fools gold (Thin Lizzy)

Last caress (Misfits)
Psycho killer (Talking Heads)

Miss Murder (AFI)

Gary Gilmore's eyes (The Adverts)
Beast and the harlot (Avenged Sevenfold)
Crazy on you (Heart)

Mykonos (Fleet Foxes)

This is war (Dustin Kensrue)

Livin' thing (Electric Light Orchestra)
Elected (Alice Cooper)

Sunny afternoon (The Kinks)
Lola (The Kinks)

One last breath (Creed)

White room (Cream)
Float (Flogging Molly)
Learning to fly (Pink Floyd)
Brothers in arms (Dire Straits)
Heroes from our past (Dropkick Murphys)

Hyacinter

2011-09-17T21:08:00.002+02:00

Dagar gryr, dagar andas, kvällar kommer, nätter sätter sin prägel. Vart tog vi vägen? Vad har egentligen hänt? Svara mig i metaforer, vilseled mig och tala i tungor. Jag förstår inte mycket. Sån har jag aldrig varit. De som sa att Michael Kelso i "That 70's show" påminde om mig hade förmodligen rätt. Jag är dum, kåt och flummig. För jag fattar inte vart all tid tog vägen.

Plötsligt stannar man till och tänker; vad har jag egentligen gjort senaste åren? Jag vet inte. Har jag ens gjort någonting? Dagarna är identiska, jag har blivit osocial, stel och tråkig. Se bara, jag sitter här ensam med sovande barn och en katt som slickar sig i skrevet alldeles intill en festlig dag som idag. Lördag.

Kvällen kommer förmodligen avslutas i form av bok och kanske lite The Sims.
Inget umgänge, inget häng, ingen folköl och ingen hög musik.
Samtidigt måste jag säga att jag trivs. Just nu trivs jag mycket bra. Beror det på en följd av mina tidigare val som just nu inte ger mig några val? Eller beror det kanske på att jag har möjligheter i överflöd, men ingenting är större än det här?

Finns inga svar på det där. Ödet, tron och spontaniteten har gett mig detta, jag kan bara tacka och ta emot. Även fast jag saknar livet som det var. Även fast jag stormtrivs som jag har det.

En kompromiss är att föredra. Men under dessa omständigheter är det omöjligt. Antingen är man här, eller där. Staketen är för höga, vattnet är för djupt och linjerna har gått vilse. Då gör man bäst i att bara vara. Där man är. Just för att vara. Den man är.

Kroniskt. Inte sant?

Någonstans i Sverige

2011-09-14T21:51:00.004+02:00

Ibland brummar en bil förbi. Dårhusets fönster lyser som stjärnor i ett sagolikt mörker. Det är ingenting annat än mörkt och tyst. Likt en kameleont blir jag likadan. Det är så jag känt mig senaste året. Mörk och tyst. En idyll.. tja, det finns alltid människor som trivs nånstans, som kan känna sig hemma på vilken plats som helst. Jag har ingen aning om vart hemma är. Det existerar inte för mig. Hela tiden pumpas det viskningar genom mitt huvud; ge dig av, ge dig av!

Jag vet bara inte vart. Är det mina drömmars resmål, Argentina eller Kuba? Kanske. Eller någonstans i Sverige.

Jag vet inte vad det är som gör att jag fortfarande kallar mig patriot. Här finns ju ingenting, verkligen ingenting! Det är mörkt och tyst. Och kallt. Dessutom.

Det enda jag vet är att största delen av mitt liv inte kommer spenderas här. Oavsett när och hur och var det blir så kommer det ändå alltid vara en FÖR stor del av mitt liv som har spenderats här. Svenskar är skitstövlar. De passar mig inte. Gamla svenskar är bara gnälliga. Medelålders svenskar är bara självupptagna och trista. Unga svenskar är bara intresserade av konkurrens och tillhörighet. Att vara någon. Det är att leva.

Själv är jag alltihop på samma gång. En gnällig, självupptagen och trist svensk ungdom. Man blir var man lever. Helt enkelt.

Nu ska jag gå och göra någonting helt annat. Slänga den här chokladfylla t-shirten i tvättkorgen tex.

DeLaulas juveler

2011-09-14T14:17:00.002+02:00

Sockersöta undermannen William DeLaula har gjort en intervju med mig. Den publicerar vi nu.

Blåsten har tagit ordentlig skruv på dessa dagar. Jag sitter utanför Plattan och väntar på Johan, en bloggande vän som gillar att provocera, sticka ut och samtidigt vara framträdande i den kategori han själv helst placerar sig i; flumpoesin. Jag ser tanter stanna upp och håller hårt om hatten, cyklande ungar som nästan dras med i stormen och plötsligt blir det bråk mellan två stycken bilister som nästan krockat med varandra. Klockan tickar och Johan har ännu inte dykt upp. Jag bestämmer mig för att gå och köpa en kaffe i en närliggande kiosk. Då ser jag en mycket lång kille med fladdrande skjorta och rutig keps och en cigarett i munnen febrilt försöker finna en tändare. Det tar mig inte lång tid att förstå att detta är Johan.

- Tjena Wille, ledsen att jag är sen, behövde köpa cigaretter först. Och så var tåget några minuter sen..
Jag förklarar att det inte är någon fara. Köper mitt kaffe och vi diskuterar om vart vi ska befinna oss. Johan tycker att det blåser för mycket och sitter helst inne. Så vi beslutar oss för att ta bussen hem till mig, efter mycket om och men. Väl där kan intervjun starta.

Kan du ge en kortare beskrivning av bloggen "Widmark The Blogger", vad är det för något?

- En vanlig blogg. Jag vet inte, inget märkvärdigt, som alla andra antar jag. Den handlar om allt möjligt, mestadels är det flumpoesi, men också en del politik, en slags utvärdering och kritik gentemot samhället, mycket musik, sport, film, allt det som jag personligen är intresserad av helt enkelt.

Vad är ditt huvudmål med bloggen?

- Egentligen är det bara ett sätt för mig att träna mitt skrivande. Jag testar på olika skrivsätt och försöker hitta någonting som passar mig riktigt bra, hittar på historier för att finna en som verkligen kan ta tag i mig mer än någon annan och kanske bli till en roman någon gång. Det är egentligen enda syftet jag har med bloggen. Att träna mig för att bli en författare, helt enkelt.

Är författaryrket din främsta dröm?

- Helt klart, ja... Att livnära sig på att skriva helt enkelt. Jag vill inte hålla på med någonting annat. Helst skulle jag bara vilja skriva dikter, men det funkar inte att leva på. Folk intresserar sig inte för sånt längre. Ingen går in i en bokhandel för att köpa en diktbok. Kanske att jag skulle sälja när jag är död. Men jag är inte intresserad av världen efter min död. Inte ännu.

Hur många läser din blogg?

- Jag har ingen aning. Förmodligen ingen alls just nu, eftersom jag legat på is under hela sommaren. Tidigare skiftade det väldigt. Jag såg att vissa inlägg var otroligt populära med massa sidvisningar. Tror jag låg nånstans mellan 150-500 unika besökare varje dag. Det var ganska många. Dock är jag inte så intresserad av hur många som läser, även om det givetvis är kul om det är någon. Men blir det för många kan det vara jobbigt. Jag vill inte sitta och skriva om massa privata prylar inför tusentals människor. Det handlar om min integritet också. Inte för att jag tror att jag nånsin skulle få såpass många läsare...

Vilken målgrupp riktar du dig till?

- Ingen. Jag skriver i huvudsak för mig själv som sagt. Den som tycker om det jag skriver är välkommen att läsa. Vem det är, är det sista jag bryr mig om.

Du har skrivit en hel del negativt om vissa minoriteter, exempelvis homosexuella, äldre, religiösa, andliga människor osv.. Har du en såpass fascistisk människobild på riktigt?

- Jag skulle inte kalla det fascistiskt, där tycker jag du är löjlig Wille. Alla människor har rätt till sin åsikt och tro, absolut. Alla människor har även lika stor rätt att finnas till här på jorden. Det är det jag vill lyfta fram, alltså yttrandefriheten. Om jag är homofob har jag lika stor rätt att yttra mig som en homosexuell har. Samhället smutskastar homofober och jag tycker inte det är ett dugg snyggare än vad homofober kan göra mot homosexuella, exempelvis. Det bildar en ond cirkel och jag tycker det är orättvist.
Sen är det klart att jag kan överdriva en del när jag skriver, det beror på i vilket sammanhang. Ibland är jag jätteförbannad på äldre generationer, det är jag iofs ofta, dem stör mig otroligt mycket, och då har jag min rätt att tycka det. Jag hänger ju trots allt inte ut någon enskild person, så jag känner ingen som helst skuld för det. Religion och såna där andliga New Age-rörelser är någonting jag bara tycker är fruktansvärt patetiskt och tragiskt. Det är 2011 och människor sysslar fortfarande med sån idioti.

En stor del av bloggen tas upp av musik. Du gör musiklistor, analyserar rockband och recenserar skivor. Tror du någon är intresserad av att läsa om vilken låt du tex tycker är världens sjätte bästa förnärvarande?

- Nej det tror jag nog inte. Eller kanske, varför inte? Den som har en liknande musiksmak som mig skulle säkert tycka det var spännande. Fast jag har ett väldigt brett musiköra iofs.

Hur som helst, så får jag återigen hänvisa till vad jag sa i början, jag skriver för min egen skull och ser detta som träning. Jag tycker det är kul att skriva om musik, och om det är ett problem för någon så är det mycket enkelt att surfa vidare nån annanstans.

När jag läser igenom din blogg slår det mig ganska snabbt att du är en otroligt destruktiv och nedstämd person. Många mörka och djupa inlägg om död och ensamhet. Känner du dig ofta nere?

- Mm.. ofta gör jag det. Det är ett ypperligt tillfälle för att skriva, när jag mår skit alltså. Då är jag mitt i mina värsta tankar och då kan jag bara ta fram en penna och kludda ner nånting som sen visar sig vara ganska bra. Jag är sällan nöjd med det jag skriver, men det bästa har oftast kommit från mina depressioner. Jag går faktiskt just nu i tankarna om att ta tag i mig själv på riktigt. Ägna all tid åt mig själv och få mig bra. Träffa psykolog, börja terapi, göra saker som får mig på rätt väg igen. Som hjälper till att hitta mig. För jag är totalt försvunnen.

Du har gjort en hel del politiska inlägg, från många olika håll inom politiken. Du har både hyllat och hatat både Sverigedemokraterna och extremvänstern. Vad är din egentliga politiska ståndpunkt?

- Grejen är nog att jag inte har en. Jag har gjort en stor resa genom den politiska kartan. När det var val 98 höll jag stenhårt på Moderaterna, utan att veta någonting om dem. Jag fastnade bara för dom. Sen började jag utifrån det intressera mig mer kring deras politik. Fan jag var väl typ 9-10 år! Hur som helst, i samma veva började jag lyssna på Ultima Thule och tyckte Sverigedemokraterna var intressanta. Men nånstans efter valet 2002 gjorde jag en kovändning. Blev mer och mer vänster och där stannade jag länge. Extremt vänster. Ända tills jag kom upp i 18-19 års åldern och insåg att tro på vänstern är som att tro på tomten. Man vill att det ska finnas, man ser det ibland och blir glad, men på det stora hela är det bara dött. Mycket snack. Sen dess har jag bara varit noll i politik. Kan inte säga vart jag är. Åt vänster, helt klart, där ligger mina värderingar fortfarande kvar. Mer än så får du inte ut av mig om detta, tyvärr.

Du har kallat dig själv flumpoet, vad är flumpoesi?

- Jag tror inte att det är något jag själv kommit på. Jag har bara snott det som epitet. För mig är det att vara flummigt poetisk. Inte flummig på det där sättet vi ser många poeter vara. Såna som står som om de vore födda mitt i universum och läser knarkad poesi. Utan en mer kreativ flummighet. En som kommer ifrån tanke och handling. Jag tycker att jag är flummig, men inte på det där ufo-sättet, utan på en mer jordlig nivå. Jag vet vad jag vill och jag har struktur. Liksom, en genomarbetad flummighet. Tolka det nu inte som att man jobbar för att vara flummig, det är inget skådespel. Det är bara, ett sätt att leva, att vara sig själv och må väl.

Förlåt, jag låter jävligt luddig nu. Du kommer få ett jävla jobb med att renskriva det där svaret, ha ha!

Till sist, vart befinner du dig och vart i livet har du tagit dig till nästa gång vi ses?
- Jag är förmodligen på utflykt i rymden och skjuter ihjäl utomjordingar som ser ut som dig. Kanske har jag stupat, kanske kämpar jag fortfarande på. En omöjlig fråga att svara på.

Tack, Johan Widmark.

William DeLaula, september 2011

Nattkött

2011-09-14T00:57:00.002+02:00

Hör på: "Crack a Bottle" med två av hiphopens största legender; Eminem och Dr.Dre. 50 cent är också med. Men jag behöver inte lägga till någonting om honom.

Dricker: Sodavatten. Min nya goskamrat.
Suger i mig: Cigaretten. Min gamla, eviga, fiende.

Ute blåser det mycket. Känns tryggt. Man ska vara glad att man har tak. Annars hade man fått bygga ett. Det skulle jag aldrig ha orkat så här mitt i natten.

Jag vet inte riktigt vad jag vill eller om jag har en mening med det jag skriver just nu. Förmodligen inte. Förmodligen är jag bara ute efter nattligt flumbloggeri. Det är fint, sånt tycker jag om.

Nu är "Crack a Bottle" slut. Istället shufflade shufflen fram "This is war" med Dustin Kensrue. En låt alla borde ha hört. Alla borde åtminstone ha hört Kensrue. Fantastisk sångröst.

Top 5 världens bästa sångröster nånsin:

1. Glenn Danzig
2. Johnny Cash
3. Phil Lynott
4. Hans Erik Dyvik Husby
5. Bruce Springsteen

Strax därefter kommer Kensrue, helt klart. Som man kan förstå gillar jag mörka, men ändå djupa röster. Freddie Mercury i all ära, han besatt i stort sett alla kvaliteter en sångare behöver, men i sin bästa form var han inte främre än någon av dessa herrar. Elvis är kung, såklart. Men att ha med han överallt är bara tjatigt. Han behöver man inte ha med. Han är som en osynlig man som ständigt håller sig i toppen i alla listor oavsett kategori.

Nu byter vi ämne...

Top 5 bästa textförfattare nånsin:
1. Joe Strummer/Mick Jones
2. Alice Cooper
3. Kurt Cobain
4. John Lennon/Paul McCartney
5. Bob Dylan

Egentligen ville jag att alla fem skulle vara Joe Strummer. Bara Joe Strummer. Även om det alltid skrevs Strummer/Jones till alla låtar nån av dem skrivit (precis som Lennon/McCartney) så var det Strummer som skrev de politiskt vassa, de omskakande, de provocerande, de flummiga och de mest abstrakta låtarna. Strummer var ett geni. Och The Clash världens bästa band nånsin. Det visste ni redan, givetvis.

Nu har det blivit "Walk of life" med Dire Straits. Ja, ja. Min fantastiska spotify-lista pumpar ut härliga ting natten till ära. Det gillar vi. Samtidigt som Mark Knopfler med sitt enastående gitarrspel sjunger "Here comes Johnny singing oldies, goldies.." kommer jag att tänka på Jack Nicholson i kultfilmen "The Shining", scenen där han med en yxa slår igenom ett hål i toadörren, toan där hans förskräckta fru förtvivlat gömmer sig med deras son, Nicholson sticker in huvudet och skriker "Heeeereeees Johnny!"

Speaking off Jack Nicholson, i filmen Gökboet (jag hatar svenska titlar, men originaltiteln till denna film är så lång att jag inte orkar skriva den), gör han förmodligen en av sina absolut bästa rollprestationer någonsin. Och då talar vi om Nicholson! En av världshistoriens tio främsta skådisar nånsin. Långt bakom De Niro såklart. Lååååångt lååååångt bakom. Som alla andra.

ALLA andra skådisar är långt bakom.

Jag tror jag har skrivit det tusen gånger här, på denna plats i denna ofantliga nätrymd, hur bra De Niro egentligen är. Finns ingen som kan stå bredvid honom. Inte ens Pacino. Inte ens Brando (när han levde alltså). Inte ens Brad Pitt. Inte inte inte inte ens Edward Norton.

Kycklingost.

the bird you cannot change

2011-09-12T12:34:00.003+02:00

Tala om för mig hur dina leenden flyger runt nu. Och gör mig än mer inskränkt i asfaltens natur.
Kläm mig hårt, och snabbt om du kan. Så jag kan börja figurera ingenting ett tag framöver. Behöver luft. Behöver mig, bara mig. Kräver rehabilitering. Dom kan inte behandla en människa hur som helst, okej, dom kan, men dom får inte. Deras konsekvens blir ett inträde till klubben misslyckade. Där finns inga karameller att smaska på så hårt att känslan blir överklass.

Snobb-barn som bara vill bli läkare. Läkare som om nätterna gråter om segelbåtens nya skråma och om dagarna suckar med i ett stillsamt tempo åt förlorarnas ensamma historier.

Vi borde börja skriva till varandra lite mer. Komma oss nära igen. På något sätt känns det som en sak vi båda behöver. Du hunsar dig runt samma gamla nätter på en annan plats, i en annan värld. Jag har samtidigt tappat allt. Som vanligt när det vankas framgång. Varför? För att jag är rädd för den? Kanske. Omedvetandet kan göra mig vansinnig, men jag vill ändå att det evigt ska starta med ett O.

Jag har inte hört ett ljud från dig på flera månader. Om det var innan eller i början av sommaren, minns inte. Ändå vet du vilken betydelse du har för mig. På samma sätt som jag vet hur stor jag är för dig. Hade vi inte varit homofober kanske vi hade legat med varandra. Som någon sa. Det var första och enda gången jag tyckte du såg bögig ut på riktigt.

Det spelar mindre roll nu.

Vi kan fortsätta lyssna på den där låten från var sitt håll, ibland känner jag av att vi båda gör det samtidigt. Då drar det i mig ordentligt och jag vill sitta i din bil och jag vill vara med dig. Två rövare, två syndare, två miserabla psykopater i jakt på fullständig harmoni. Den som så många sa inte var existerande. Dom som vi alltid tyckte var så fulla av idioti och skit.

Dårarna dom.

Snälla hör av dig. Även om jag inte tror att du ser det här.

Jag älskar dig,

och jag väntar på dig.

löven börjar gulna

2011-09-01T11:41:00.002+02:00

Ber om ursäkt för dessa "vill du vara otrogen?"-annonser som härjar runt på denna sidan. Beklagligt. Jag ville inte ha det så, men jag kan inte heller välja bort dom utan att göra sidan helt reklamfri. Och då får jag inga pengar. Pengar till mig är viktigare än att gödsla människors åtrå av otro. Trots allt, jag är ju svensk. Jag har det ju bra. Då vill man ha mer.

Så vad har hänt under sommaren?
Ingenting.

Allt är som vanligt som vanligt. Förutom att jag börjat plugga igen. Och att jag för första gången fått fläsk. Riktigt fläsk på kroppen. Det känns underligt. Jag ville gå upp i vikt. Nu har jag ångrat mig och vill gå ner. Fast alla nya intag jag vänjt min kropp med senaste tiden kan jag inte låta bli.

I vinter: Tjockis.

Tjocka människor är glada människor har jag hört. Undrar om det kommer per automatik eller om det krävs mer än så.

Spelar ingen roll.

Nu är jag tillbaka.

Trolldom

2011-08-04T17:34:00.003+02:00

Otroligt mycket dött här. Otroligt mycket otid för sånt här. Otroligt mycket ångest över det.

Mycket tankar och mycket vilja, otroligt mycket tanke, otroligt mycket vilja, det är fantastiskt men ändå jobbigt när otiden passeras och ger tillbaka i form av papper som man inte får se, eftersom det räcker med siffror. Allting i siffror. Ingenting annat. Upp en gång, sen bitvis ner och ner och ner. Sen upp. Man klarar sig, men lever aldrig riktigt.

Otroligt mycket har hänt sen senast. Mycket roligt, mycket tråkigt. Jag vet inte riktigt när jag kommer presentera det här. Jag vet inte riktigt om jag kommer det. För det har liksom ingen betydelse för någon annan än mig själv. Samtidigt som allt som pumpas ut här är för mig själv. Mestadels. Annars hade det givetvis skett på ett mycket mer privat säte.

Förändringar dyker upp hela tiden. Det är positivt. Inget rum för enahanda sysselsättningar. Ingen chans för tristessen att så frön. Kan man gilla och kan man ogilla. Vad man vill, vad du vill.

Det bästa som hände under sommaren var förmodligen Journey på Peace and Love. De sekunderna som pianoinledningen drog igång på "Don't stop believing", dom sekunderna jag och Adam med perplexa ansikten stirrade rakt in i varandra och man kunde se upphetsningen eskalera från noll till tusen för varje ton som pianisten plingade. Otroligt. Magiskt.

Kan vara det bästa jag någonsin varit med om. De fyra-fem bästa minutrarna i mitt liv.

Mycket möjligt. För jag har ju inte fått barn än.

Den första kyssen

2011-06-25T15:22:00.001+02:00

Nej, det är borta. Tokmörkt. Är det någonting man ska bära med sig, och i så fall varför? För ett lyckligt minne av någon som kunde varit ens första sanna kärlek? Eller som ett bevis på att man passerat barndomen? Eller är det bara en milstolpe som de flesta människor aldrig glömmer? Jag har glömt. Och jag har heller aldrig någonsin känt till den.

Antagligen var jag full. Och mindes inte. Samma med nästkommande, och nästa, nästa, nästa. Kanske var jag 14 år. Eller 13. Eller 12. Eller 10. Jag hade en småbarnsromans när jag var runt 10. Vi kysstes. Hon var den första. Trodde jag, trodde vi. Men det var ingen kyss. Det var en inbillning av hur vi trodde att det skulle vara, och handlade efter det.

Sen var jag väl 14, gjort mig av med min oskuld, men undrade plötsligt; 'vem kysste jag först?' Var det hon? Eller hon? Eller hon? Ingen pejling på dagarna, ingen pejling på ordningen, ingen pejling på hur många det var.

Ingen pejling på någonting.

Jag var full. Troligtvis. Men inte heller den första nyktra kyss är av mitt medvetna. Allting har försummats.

Jag antar att det är bra.

basebollboll genom fönster

2011-06-24T00:32:00.002+02:00

Alltid går det att le, allting att skratta åt. Låta glädje spridas och vara varm. Mänsklig, nära. För kroppar som möter solen, ljuset, hela helheten och desto större rus, desto härligare äro fägringen vid sin ömma natur. Sprid alla blickar mot synnerhetens källa. Man lotsar fram, man lotsar fram. Ser förändringar ske utan avvikelse och drömmarna är så mediokra att stunden kräver vittring. Så byggs det upp igen. Glada tankar, affirmativa rendezvouser, älskad av satan. Även. Kallrand ned för kinden. Stockande kreaturet, fullkomligt vanskliga. Abdikerade svårigheter och balsamerade korn genom förstörelse. Kraften bakom allt, hjärnan i det blå. Fjärran i mitt inre. Rutten frukt för tusentals, oändligheter.

Bortom skuggor ruvar jakt. Livet leker inom oss. Konstgjordhet för kärlek. Destruktivitet för berömmelse. Genom dig forsar de stackars sista, märkbart känsliga, strömningarna från eran svart. Det som ses eller det som aldrig sades. Fruktan, förtvivlan, ömsesidighet. Trotsande, jakande, nedvärderande. Hattar tror och den oändlighet. Och skratta, skratta högt. Glädjen är för nårbar, sårbar, kränkt och belåten. Ömma, ömma ljuva natur. Av kärlek har dig sänts.

Medioker. Illigal. Kraftig. Större. Krävande. Helbrägda. Nomader. Eviga, bleka, gråtande. För tid, för sömn. Ljuva ljuva nätter.

The Big 9

2011-06-17T12:39:00.001+02:00

Här är min, fulländade, Big 9;

The Clash

W.A.S.P.

Imperiet

The Smiths

Alice Cooper

Nirvana

Alice in chains

Sex Pistols

Kiss

Kom, vi går till den fulaste platsen som finns och onanerar

2011-06-11T21:26:00.003+02:00

tillsammans bryter vi is

och bryr oss inte om någonting överhuvudtaget. Konst är konst och tid är gödslad jord. Friterad och malen. Det finns ändå ingenting att bry sig om.

Jag önskar att jag vore rik. Att jag vore perfekt. Att jag vore den alla människor älskar mest av allt på denna jord men samtidigt är jag rädd. Tänk om det skulle bli så. Då kanske det skulle vara lättare att bara önska att jag kunde klättra i träd baklänges. Dessa flummiga ridåer drar sig ständigt bara ner i ett hål. Fullkomligt observant och salig.

tillsammans har vi ruinerat oss

och kastar smuts på de stackars tokarna som aldrig nånsin skulle få vara med och dela på den gigantiska mjölpåse vi inhandlat på någon glamorös näringskedja. Allting känns subkonventionellt och konvenansen är tvetydig, besk och skär. Jag trodde faktiskt inte att jag var så ytlig. Att jag inte är djup, det vet jag. Folk säger det men det stämmer inte. Men att jag va så fruktansvärt ytlig som jag faktiskt är, det förvånar mig.

Exempel på det är att jag inte är ett dugg ironisk när jag talar om att fula människor är sykeligt irriterande och en skam för samhället. De borde kastas ut. Fula människor är det värsta jag vet och jag mår illa när jag ser dom. Tyvärr.

Sa jag att jag inte var ironisk?

Eller är jag det?

tillsammans kommer skeppet sjunka

och föra tiderna mot stressens lagun. Eviga strömningar heta? Eller konkreta? Feta, heta och leta deta. Känns som jag ofta använder samma slags meningar. Att jag är väldigt smal när det gäller språket. Så är det nog. Eftersom det finns så få ord i det svenska språket. Få sätt att bygga meningar på. Iaf om man tänker att det är så. Därför hittar jag på nått nytt nu direkt.
Före kost, regn efter uppkomst, drag och fyr, hittade han sin rätte, fel.

Kreativt, meningslöst och upphetsande. Det sista ordet där, upphetsande, gillar jag. Upphetsande. Det står för en så rolig sak. Eller rolig och rolig. En positiv sak, i varje fall. Om man gillar att vara positiv. Men det gör ju ingen. Det är därför vi alla ser ut som vi gör.

Seriöst, vem uppfann bröstvårtan? Och framförallt, vem kom på ordet?

ren och skär

2011-06-09T12:34:00.003+02:00

Knastriga pupiller och hå vad det öser vätska på våra huvuden. I alla fall om man går igenom dörren. Märk väl: går igenom. Det finns dom som kan sånt. Jag kan. Eller i varje fall har jag försökt, och det räknas som att kunna. Samma sak som när man exempelvis försöker skära sig med en kniv, för då blir man alltid skuren. Och samma sak när man försöker tala om för nån att man är gay, då är man gay. Och samma sak som när man försöker skala en apelsin och tappar den i någons huvud, då är man fruktad. Man kan givetvis dra flera paralleller och hålla på i tid och frustration. Men jag tänker mig att ni förstår. Ni är inte dumma. Ni är smarta. Det är därför ni tar av eran egna tid till att läsa skit som jag skrivit. Som lika gärna någon annan kunde ha plitat. Kanske du själv. Istället för att själv skriva sitter du o läser det här. Så fruktansvärt smart gjort.

Jag hade gjort likadant.

Ostiga mystiker och ödsligt vatten i mitt glas. Jag är trött på att bara skriva om mig själv. Hur jag mår, vad jag borde göra, att jag vill finna något inom mig. Så larvigt. Det blev överdrivet. Sånt där tar kol på mig. Jag hade hjärntvättat mig själv om jag bara hade fortsatt en liten stund till. Idioti. Istället för att grubbla över sånt larv: lev nu och skit i allt annat!

Antar jag.

För det finns ju många som vill prova på prostitution. Eller hur? Tjejer, visst är ni sugna på att prova på? Få pengar för att ligga.. kan det bli bättre? Förutom att ni blir utnyttjade och får värdelös självkänsla osv. Men ändå. Jag vet att vi killar hade gjort det om det inte vore så att vi lika gärna kan ligga gratis. Ingen behöver betala för det. Vi är inga affärsmän, det finns inget som heter affärsmän. Vi skiter i pengar. Vi vill bara ha fitta. Det är allt. Resten är ointressant. Men pengar genererar makt och makt genererar samlag. Så är det och vi vet det men vår stolthet förnekar det.

Det är därför vi istället blir hallickar. Då får vi ligga med hororna när vi vill. Och vi får pengar. Och kan ligga med dyrare horor. Och får pengar. Och får ligga. Pengar. Ligga. Pengar. Ligga. Pengar....

Jag är en misogynist. Jag hatar kvinnor. De är så falska, så sluga och så nedrigt nymfomaniska. Allihop, javisst. Eddie Murphy sa att alla kvinnor är otrogna. Det är sant. Man kan inte lita på en kvinna. De är lömska. Och styrda. Av någon slug man som sitter någonstans och väntar på att få ligga. För sina pengar.

Too proud to be a queen

2011-06-09T00:16:00.002+02:00

Hejsan kära läsare!

Man skulle nästan kunna säga att livet är en lång väntan på slocknad. Att returnera till gatorna utanför. Att krypa in i ägget. Värma sig lite. Trösta sig lite. Älska lite med sina kusiner.

Eller så tycker man något helt annat.

Kanske. Vad vet jag? Spelar ingen roll. Jag bryr mig ändå inte. För jag är en aristokratisk analfapet som absorberar världen och filtrerar pruttarna. En genialisk grönros som ingen ännu upptäckt.

Den sårbara bland skorporna. En odödlig cigarett.

Jag har varit passiv, och jag ska berätta varför.

För fyra dagar sedan, alltså i söndags, drabbades jag av superpanik och konstanta ångestbomber. Boom. Boom. Boom. Såg ingen utväg. Tog till flaskan. Hävde i mig fyra liter whisky, snortade femton linor kokain och började leta efter en pistol. Någon hade slagit larm och plötsligt kom vitrockarna och tvingade tvångsamt på tvångströja och jag skrek men dom sa inget.

Psyket sen dess. Kom ut för några timmar sen. Där fick jag god mat, sköna ligg och några utgallrade böcker av William Blake.

Eller så kan man säga att jag hittade på allt det där. Jag hatar whisky. Jag dricker all sorts alkohol utom whisky. Tvi. Kärringdricka.

Och kokain! Vilken skit! Det är fruktansvärt uselt med kokain. Sämsta drogen som finns efter LSD och Ecstacy.

(Inga droger är bra!!!)

Parentesen där var ett försök att få nån habil sponsor som typ Libresse eller Gevalia. Men jag kanske tog i lite.

Bingen kallar, snoppen kallnar! Rusning!!!!!

Rättigheter åt alla!

2011-05-31T10:21:00.002+02:00

Ingenting nytt, ingenting heligt.

Fortfarande vill homosexuella män vara vän med mig på facebook. Jag har kommit underfund med anledningen. Jag är snygg i en homovärld, helt enkelt. Attraktiv, och ser möjligtvis lite bögig ut också. Men jag bryr mig inte riktigt längre. Min homofobi är på samma plats där den alltid har varit, men mina åsikter skiftar konstant.

Något av det absolut värsta jag vet är homofob-hatet och gnället på homosexuellas rättigheter. I Sverige alltså. För vad är det för rättigheter de inte har? Det är 2011 och alla sexuella läggningar är mer accepterade än någonsin. Om det förekommer kränkningar här och där så har det ingenting med svenska rättssystemet att göra. Utan det beror på att det finns homofober här och var. Och så kommer det alltid vara. Precis som det alltid kommer att finnas rasister, feminister, kommunister och absolutister etc.

I andra länder ser det helt annorlunda ut. Man kan bli stenad, fängslad, torterad eller könsstympad. Det är inte att försvara, givetvis. Men att gnälla i ett land som Sverige är bara genomruttet. Alla människor tillhör i någon form en minoritet, en minoritet som utsätts. Men homosexuella har tagit patent på gnället. Och det gör mig vansinnig.

Homofober har lika stor rätt att existera som homosexuella har. Ändå skriker homosar att homofobin ska utrotas och homofober ska dö. Är inte det dubbelmoral? Varför ska homosexuella ha rättigheter om inte homofober får ha det? Vi är väl lika värda allihop, som människor? Homofobfober är likadana som homofober. Men får homofober anordna parader i de få svenska storstäderna som existerar och våldta alla gator och torg?

Nixpix.

Jag tycker det är uselt.

Rättighet åt ALLA!

(Just nu) hatar jag allt

2011-05-28T17:11:00.004+02:00

Ibland önskar jag att jag kunde koppla min hjärna och mina tankar direkt hit. Eller att de på något sätt spelats in. På min färd hem från jobbet idag hade jag en sån otroligt skarp monolog i mitt huvud. Fantastiskt formulerat och välflytande. Klokt och sant. Vetenskapligt och smart.

Jag skulle kunna försöka kludda ner det i en lite sämre repris, men jag är så sanslöst äckligt trött.

Och det har jag all anledning att vara.

Om någon skulle säga någonting emot det så kan den personen gå och dö.

I torsdags kväll cyklade jag till Lilla Edet (15km), tog bussen till jobbet, jobbade från 21.15 till 09.30 (sovande jour, varav jag la mig 01.30 och gick upp 06.30). Buss till Lilla Edet. Hemcykling (15 km). Senare under dagen; handla i Stenungsund. Massor. Bära. Med supergnälliga barn (och en underbar och fin Simone). Cykla hem allt. Sen plocka i ordning hemma. Sen sova. Upp igen 04.30. Cykla till Lilla Edet (15km). Buss till jobbet. Jobba från 07.00 till 15.15. Får skjuts till Lilla Edet. Går och handlar. Cyklar hem.

Till råga på allt: Hemvägen innefattar fruktansvärda uppförsbackar. Idag regnade det massivt. Bilar körde centimetrar ifrån mig. Jag är rökare och har astma, vilket genererar i värdelös kondition.

3 dagar. 6 mil. Träningsvärk. Irritation. Ilska. Trötthet.

Och imorgon ska jag vara barnvakt åt min systers barn eftersom hon passar Ella idag och Simone jobbar och det fanns inga andra alternativ.

Om någon tycker jag är en mes som är trött så kan den personen alltså gå och dö.

Om det är någon som däremot tycker synd om mig, så kan den personen också gå och dö.

Bajs.

Ridande ridå

2011-05-24T14:12:00.003+02:00

Offa, offa, offa, offa.

Puffa överallt! Puffa överallt!

Offa, offa, offa, offa.

Puffa överallt! Puffa överallt!

Jag vill ha. Ingenting. Ge mig mer. Av ingenting. En dag. Vacker och skuren. Ska jag. Fånga. Ta med. Livet. I en säck. Sop. Ned. Kast. Och. För. Gör. Ande. Kraft. Bortom din detonerade värld. Lungor. Andas. Sakta. Fint. Det är. Nog bra. Ibland. Fångar dom mig. Jag är. Klok. Stark. Varm. Trygg. Snygg. Och tråkig. Ibland. Dör jag. Ofta utan. Diskussion. Utan. Pardon. Bara. Slakt. För. Akt.

Monsterballe!

Offa, offa, offa, offa.

Puffa överallt! Puffa överallt! PUFFA PUFFA PUFFA PUFFA! Över. Allt. Under. Liv.

autarki

2011-05-18T20:08:00.003+02:00

ångesten har landat

muskelvärk, muskelvärk

det tjatas om etik

jag vill bara vara min vän till förfogande

tristessen halkar in

verkställ, verkställ

jag får inte ge upp

regnet och stjärnorna ser mig förstöras

kom ihåg var gång det glittrar

det finns en värld bortom din

om konstapeln tar dig i kragen

glöm inte bort att du har rätt

se skillnad och gör något åt broar

jag vill se, jag vill se

blanda inte ihop alla kameleonter

då du också kanske kommer få

ett rum någonstans

mitt i bland verktyg

utanför palä

in i livet

ensamma dagar

mitt i bland vårt

sorgsken stämmer överens

genetikens lagar

befinner mig i regn o rusk

sakna inga motiv

det rinner ändå långsamt

genom märgen

autarki

autarki, autarki

autarki

vi lever för gott

i autarki

under månen med stjärnorna

autarki

bakom träden under grenarna

autarki

fäst vid dig fäst vid mig

i autarki

manipulerad och besvärad

autarki

bortom ljuset in i Ragnarök

autarki

autarki, autarki

autarki

klåda

2011-05-18T18:01:00.002+02:00

Kung Hedvig vrålar raskande bland ömma strålar plaskande. Fryser betong under medelhimlen och säljer frustration i vimmeldingen. Ingenting förstås, ingen går att nås. Bara kognitiv, bland trasors direktiv. Traskor rör sig fram, vissnar mitt i bland. Tar sig en liten rök, hackar gammal lök, sparar inga krök och orerar skit i sitt vilsna kök.

Uppe sitter mesen, dragen i protesen. Kammaren möter livet, penetrerad söker hivet. I skorsten ligger tomten, med skägget in i rompen. Ungarna leker spis med farmors sista gris. Snuten jagar Knut, för Knut va olydig mot snut. Kung Hedvig rodnar fram en prutt, Bamse slår ihjäl lille skutt. Fröken Barbro blir ganska kåt och suger av sin gamla båt.

Rariteterna hostar matt, sängarna dunkar godnatt. Persiennerna drar sig upp, onkel Berit är en tupp. Ingen älskar snacksen, alla väljer fnasken. Ingen ror i land, alla lägger band. Polisen vill bli röd, men han redan rest sin död. Boris Jeltsin va så vacker, jag tycker det är synd att han inte finns mer för hans vodka var alltid god som nummer två.

Mina vänner

2011-05-17T20:45:00.002+02:00

Hörrni, valpungar! Jag vill ha er nära! Jag vill att ni ska komma hit. Allihop på en gång. Allesammans tillsammans så vi alla kan njuta av varandras delikatesser. Ett crew var på väg att skapas, och ännu har inte hoppet silats. Tillsammans bidrar ni till den maffigaste kretsen som någonsin har existerat. Bit för bit. Ingenting saknas.

Han, som ger oss det ljus, den värme och den glädje vi behöver. Och ger den omänskliga snyggheten ett face. För omänsklig, det är precis vad han är.

Hon, som är så rakryggad, så öppen och kärleksfull. Som kan brista ut i gråt och skapa draman i ett fullkomligt medioker tillställning. Också omänskligt snygg. Givetvis.

Han, som så gärna delar med sig utav den massiva kunskap som denne lille kropp besitter. Som på alla sätt och vis är en förstående och trygg vän. Som kan vara bitsk och enstörig, men ändå alltid har ett otroligt gott hjärta.

Hon, med munnen som bara maler på och maler på. Som skrattar gigantiskt åt sina egna skämt och inte skäms för att dela med sig av hela sitt privatliv. Och som ger sötheten ett ansikte.

Hon, som på alla sätt och vis alltid ställer upp, som alltid lyssnar, som alltid finns där som en vän och stöttar till en så hög grad att hon stundtals inte märker att hon kan stampa på sig själv för det.

Han, den intellektuelle konspirationsteoretikern och superfilosofen som ständigt har nya idéer och alltid en alternativ metaforisk mening för allt. Mannen med det bredaste ordförråd jag nånsin stött på.

Han, som ger flumheten det stora ansiktet. Som ger de egna föreställningarna en ny sanning och ständigt har en stinkande fis på lager.

Hon, som alltid är snäll och godhjärtad.

Han, som alltid har burken i handen.

Hon, som vet vad det innebär att tycka för andra människor.

Hon, med det där luriga i blicken och med dom där vackra ansiktsförändringarna och gyllene leendet.

Han, som aldrig smutskastar eller hånar sina egna åsikter och värderingar.

Han, med det hårda yttre, men som gång på gång visat att hjärtat besitter den största makten.

Och alla, alla de andra...

...om det finns någon mer...

...om jag har någon mer...

livet fullt ut

2011-05-17T17:46:00.002+02:00

Du är aldrig den som du vill vara, utan den du själv känner att du är. Känner du att du är rolig, så är du också det. Känner du att du höjer stämningen bland människorna som du umgås med, så gör du också det. Känner du dig tråkig, så är du också väldigt tråkig. Känslorna styr kroppen, hjärnan och beteendet. Visst kan du påverka detta, på många olika sätt. Det bästa är dock, enligt mig, att försöka låta tankarna passera vid din sida, och istället lägga fokuset på att leva, att bara finnas. Låt varje ögonblick vara evigt. Känn helheten i dig själv, så kommer du så småningom känna dig stabilare.

Att öva hjärnan tar tid. Hjärnan sitter på makten. Resten är du. Och du kommer vinna, så länge du vågar ge dig in i kampen.

Bry dig inte om vem, hur och vad du är. Ignorera allt sånt. Var bara så som dina emotioner råder dig. Då kommer du att vara dig själv. Den som naturen har sett till att du ska vara. Den riktiga du.

Det är då du mår som bäst. Det är då alla runt omkring dig kommer älska dig som mest.

Allt annat är bara vilsna föreställningar.

...om bättre dagar

2011-05-16T20:05:00.003+02:00

För bara några veckor sedan hade jag 3 stora mål med livet. Plötsligt öppna de upp sig, en efter en, inom loppet av mindre än en vecka. Jag kände mig givetvis stolt och hedrad, men också förväntansfull. Ingenting var ju klart. Men det som tidigare sett så mörkt ut öppnade dörren och jag var beredd att ta mig in. Vilket jag gjorde.

Inget utav dessa mål är uppfyllt ännu. Utan de ligger fortfarande på lur och genom att jag hela tiden väljer rätt väg så kommer det innan sommarens slut vara fullbordade.

Men det intressanta är inte detta. Utan att jag ständigt vid sådana här tillfällen, när massa bra saker händer runt omkring mig, så tappar jag besinningen och fullständigt dimper ner i ett stort hål. Jag blir rädd, jag blir nervös, jag blir kall, ensam och otroligt grå. En paranoia som tar in mig i en ensamhet där jag vägrar ta mig ur. Jag vill inte se någon. Vill inte prata med någon. Jag vill bara vara själv och själv är jag och i ensamheten ligger jag under ett tiotal täcken och filtar och låter kylan skaka bort mina droppar av svett. Tanken på ett avslut trycker på utav bara helvete men jag vill inte sluta. Jag vill leva, inte dö. Inte nu. Vad är meningen med att jag tagit mig igenom en såpass lång tid under ytan bara för att avsluta det när jag äntligen börjat hitta andan igen?

Det var i förra veckan. Förra måndagen. Efter att jag var i Göteborg och på Sahlgrenska hände någonting. Jag kände mig jättekonstig och dagen efter var fruktansvärd. Mycket värre än vad jag nånsin vågat erkänna. Just för att jag inte klarar av att erkänna sånt överhuvudtaget. Vare sig när jag befinner mig i det, eller inte. Nu gör jag förvisso det, lite ytligt. Men det är bara för att jag precis har mediterat och känner mig jätteflummig, lugn och skön.

Meditation ja. Som jag så innerligt har avskytt ända sedan jag visste vad det var. Ändå har jag sysslat med det till och från sen jag var 18. Nu har jag på allvar dragit igång det igen, för att få mig på fötter, och dessutom till en högre standard än vad jag befann mig i tidigare. För jag har aldrig någonsin haft ett leverne som jag förtjänat. Aldrig.

Och plötsligt sysslar jag med sånt som en utav de värsta männen i världshistorien, enligt mig själv, har utvecklat. Jag talar givetvis om Buddha. Siddharta Gautama.

Fetisen, ni vet.

one step closer

2011-05-12T14:43:00.000+02:00

Jag är mitt i ett andligt sökande (usch, vad hemskt det låter!), och jag har kommit en bra bit på vägen känner jag. Efter att jag steg upp i morse känner jag mig som en fräschare människa. Sanerad från rostig betong.

Givetvis gör jag detta på egen hand. Aldrig i livet skulle jag hälsa på en terapeut igen. Aldrig. Det är större risk att man går sönder av terapi, vilket heller inte är någonting man lägger märke till.

En dold travesti.

Hur som helst, så hittade jag några frågor som skulle kunna vara till en hjälp just i detta ämne. Förmodligen är det värdelöst. Men ändå värt ett försök. Och för första gången på riktigt riktigt länge, kommer jag vara gruvligt seriös.

* Jag blir riktigt glad när.... jag känner mig uppskattad och älskad. När jag har människor som jag tycker om väldigt nära och ger mig den kick som jag ständigt strävar efter. När jag lyckas med någonting. Att få känna mig stolt. Det är viktigt. Att skriva är givetvis någonting som gör mig glad också. Att vara aktiv.

* Idag när jag vaknade tänkte jag.... "det känns som det funkade!", apropå att jag under nästan hela natten försökte ge mig ett stabilt lugn och en charmig säkerhet. Jämfört med igår är jag tusen gånger starkare idag. Men ändå långt ifrån fullbordad.

* Jag blir riktigt ledsen när.... människor sviker mig, lurar mig, säger upp kontakten med mig eller kanske förklarar vilken dålig människa jag är. Det är lustigt ändå. För de personer jag inte bryr mig om, bryr jag mig heller inte om. Men om någon person som jag verkligen bryr mig om, säger någonting riktigt elakt, så bryr jag mig inte heller. För jag vet att det inte finns något djup i det. Att det löses ut i samband med aggressionen. I själva verket vet jag att personen tycker om mig, och inte menar det.
Så de människor som jag tycker om, men ändå inte finns tillräckligt nära, de är jag mest rädd för. De krossar mig mest.

Jag blir även ledsen när folk inte tar mig på allvar. Jag vet att jag genom blytung ironi har förstört allt med mig själv som är minsta allvarligt. Det ångrar jag. Samtidigt som jag är såpass beroende av ironin att jag ännu inte kan låta bli.

* Jag blir riktigt arg när.... människor förstör varandra. Manipulerar, suger ut och raserar. Det finns överallt och varje dag ser jag falska människor som övergivit sitt sanna jag för en livsstil som inte passar en det minsta. Människors strävan och fullkomliga slit för att få pengar och makt finner inga gränser. Det har det aldrig gjort, men knepen blir fulare och fulare. Jag anser att det är lindrigare att skjuta ihjäl en människa för pengar, än att transformera en person till helt andra riktlinjer. Att dö är att dö. Det är inte att lida. Och lidelsen är värst.

* Det som betyder allra mest för mig är.... att skratta. Att vara glad. Att ständigt vara på jakt efter någonting. Att inte fastna i något dunkelt hörn och gräva ner mig i tankar. Att ha mina närmsta intill och veta att de aldrig kommer lämna mig när mina svåra stunder tar vid. Att vara sysselsatt.

* Jag är väldigt bra på.... att älska. Att förstå människor. Att skriva. Att filosofera. Att känna av andra människor. Att vara noggrann och seriös med de uppgifter som livet ger mig. Att lyssna.

* Jag vill bli bättre på.... att ta hand om mig själv. Att överhuvudtaget tänka på mig själv. Det finns folk som anser att jag är egoist. Dessa människor säger också det motsatta. För mig är det en sak att vara egoist när man äter upp största delen av godispåsen själv, och en annan när man hellre tar hand om andra sjuka människor när man själv är på ruinens brant. Och visst är det så. När någon närstående mår dåligt går jag så djupt in i den personen att jag själv glömmer bort hur jag mår och vad jag borde göra för mig. Och jag skäms otroligt mycket för att erkänna hur jag mår när det inte är bra. För jag vill inte förstöra någon annan människas humör. Löjligt va? Men jag tänker så. Allting jag gör tänker jag alltid för mig innan: Hur kommer personen/personerna reagera på det?

Alla alternativ är alltid både positiva och destruktiva. Men jag vågar inte ta risken att det kan upplevas negativt. Därför går jag och låser in mig istället. Jag MÅSTE bli bättre på att bry mig om mig själv. Jag måste ta reda på hur man gör.

* Jag känner mig stolt när.... jag har gjort någonting som beundras av antingen mig själv eller någon annan. Och när någon närstående bara öser på med alla fantastiska egenskaper och ljuvliga charm. Då känner jag mig stolt som har en så underbar vän/familjemedlem.

Faktum är att jag kommer på massa saker i mitt huvud som jag känner mig stolt över. Men jag orkar inte skriva ned allt. Förmodligen är jag en väldigt stolt person. Med andra brister.

* En dag ska jag.... lämna det här landet. Jobba som skribent, bilda familj och fullständigt njuta av ett liv som på inga sätt påminner om det här.

* Min dröm är att.... precis som jag skrev över; lämna landet, jobba som skribent och bilda familj.

* Livet är.... helvetet. Livet är paradiset. Upp och ner. Ner och upp. Det är så det ska vara, och så det måste vara. Att ta genvägar och försöka bota sig själv är inte en väg att gå. Man måste ta sig igenom svårigheterna. Själv.

Det är att vara en människa.

* Jobbet/skolan är.... någonting jag längtar efter.

* Min familj.... är underbar. Jag kommer aldrig kunna förstå varför jag gav mig själv en uppväxt som knappast klassificeras som bra, när jag fick en så otroligt bra uppfostran. Jag kan inte tänka mig att ha bättre föräldrar än vad jag har. De har alltid varit en otrolig trygghet för mig, och jag är så glad att vara en del i familjen.

* En bra vän är.... en man kan ringa till när det känns jobbigt. Spelar ingen roll om personen svarar eller ens bryr sig om vad man säger. För om man i ett kritiskt läge väljer att prata med en viss person, så har den personen på något sätt en obeskrivlig betydelse för en. Kanske ligger det undermedvetet. Kanske inte. Det spelar inte så stor roll.

Fast det är klart, om den man ringer till inte bryr sig överhuvudtaget så är det väl kanske fel. Men det var inte riktigt så jag menade... och jag orkar inte förklara. Jag förstår iaf vad jag menar.

* Något som jag beundrar är.... människor som tror. Vad det än är de tror på. Jag tycker kristendomen, judendomen, islam, buddhismen och allt vad det heter är fullständigt vansinne och en rejäl pengatvätt. Men de som verkligen tror på det, exempelvis Gud, och känner livslust och glädje genom att läsa sin bibel och att be, de gör mig riktigt imponerad. För det är precis vad det handlar om, enligt min mening. Att tro är inte att veta eller att överhuvudtaget ha en susning om det mysteriösa, utan att ge sig själv en starkt bidragande orsak till att njuta av livet fullt ut.

För det religionerna i sig har att säga, är bara rent dravel. Ingen människa sitter på sanningen, och ingen människa kommer någonsin få reda på sanningen.

Finns inte

2011-05-11T15:38:00.003+02:00

Igår var en av de absolut märkligaste, om inte den absolut märkligaste, dagen i mitt liv. Fortfarande undrar jag vad fasiken som hände.

Det började redan i förrgår. Både mitt självförtroende och min självkänsla fick en rejäl törn i samband med ett besök hos Sahlgrenska. Jag var fullständigt krossad och kände hur tårarna ville åka kindbacken ner men i ett soligt Göteborg kan man inte sitta o gråta. Då hamnar man på löpet. Så jag lät bli.

På kvällen där fortsatte den skumma känslan av meningslöshet och jag fattade inte varför. Jag mådde ju skitbra samma morgon! Jag ställde konstiga frågor till Simone och tyckte det var orättvist när jag inte fick glasklara svar. När jag gick o la mig började jag drömma om saker som jag inte vill ha med att göra. Saker och personer som har funnits i mitt liv men som jag nu inte vill veta av. Det gör mig bara destruktiv. Och dessa saker har jag lyckats förtränga i flera år. Och nu dyker de plötsligt bara upp. För att plåga. Varje gång Simone rörde mig, fylldes jag av obehag. Jag visste att det var hon, men på ett sätt kändes det som någon annan. Så jag reste mig och gick ut o la mig i vardagsrummet.

När jag vaknade kände jag en enorm plåga. Jag var förföljd, buggad, hotad och fullständigt förlamad. Någonting var efter mig men jag orkade inte bry mig eftersom min hjärna redan höll på att självbomba sig i ett mentalt krig utan ammunition. Jag gick bara runt här och kände skammen. Satte på Änglagård 2 som gick på tv. Och jag började gråta. Flera gånger. Störtlöjliga repliker fick mig att bli verbalt krossad. När Helena Bergström började böla och sa att hon inte kunde leva utan Zac och att ingenting spelade någon roll om han stack, så klarade jag inte mer utan stängde av.

Pinsamt. Varför berättar jag det?

För att det är en del av mig. För att det har hänt mig och därför finns det inom mig.

Jag kan inte riktigt beskriva någonting mer just nu. Det går inte. Fast jag mår ganska mycket bättre idag. Mycket bättre.

Fast jag har lust att slå någon. Hårt.

kommer

2011-05-08T01:02:00.002+02:00

Vi kallas till himlen! Väggarna tränger in oss och vi har ingenstans att fly! Jag såg hur dom började krossa fönstren, jag hörde hur dom ropade efter oss och jag kände en fruktansvärt kall emotion av döden decentralisera min kropp. Gustav kände detsamma. Jag såg paniken som utstrålades från hans ögon. Han var förlorad. Jag var förlorad. De sista stenarna var snart inte längre något skydd. Nu kommer de. Nu tar de oss. Och nu kommer vi stå till svars hos Sankte Per.

Frustrationen våldtog mig medan jag helt desperat försökte få Gustav på hoppfullare tankar. Men jag var nästan lika uppgiven själv. Vi hade kämpat mer än vad vi var kapabla till.

Gustav la sig på marken och lät ilskan, sorgen och maktlösheten dämpa sig genom gråt.

"Be mig, så stannar jag kvar, vill du veta vem jag är?

Be mig, så stannar jag kvar, det finns inget som hindrar oss här"

Jag ställde mig rakryggad och inväntade stormen. Jag blundade och njöt av mina sista andetag. Plötsligt rusar de fram. De tar oss, och det sista jag hörde av Gustav var hans skrik på hjälp.

Vi var förlorade.